Negrer - eller kurrekurredutter?

PETTER LINDGREN om nytt språk i gamla barnböcker

BOKRECENSIONER

Vilket låter minst mossigt?

1: "Ta mej tusan!"

x: "Herregud!"

2: "Du store tid!"

I år har Enid Blytons böcker om Fem-gänget funnits på svenska i 50 år, vilket Rabén & Sjögren firar med en nyutgåva av böckerna, en lätt putsad version av Kerstin Lennerthsons översättningar från 70-talet. Framför allt är det dialogen som ändrats.

"Herregud!" skriker pojkflickan George (Georgine) medan ett vrak spolas upp mot klipporna i nyutgåvan av Fem söker en skatt. "Ta mig tusan!" lät det i den tidigare versionen från 1974. Ännu längre tillbaka, i den första översättningen från 50-talet, av Ingegerd Lindström, skrek George "Du store tid!"

Rätt svar på den inledande frågan borde alltså, åtminstone enligt Rabén & Sjögren, vara X, "Herregud!"

Att "kusligt" blivit "läskigt", "flickorna" blivit "tjejerna" och "klyftigt" blivit "smart" är andra exempel på ändringar i Lennerthsons översättning av Fem söker en skatt. En ganska varsam ansiktslyftning alltså, utan nymodigheter som "gussar" (tjejer) eller "shit" (skulle man kunna tänka sig i stället för "Herregud!"). En del gammalt bråte, som uttrycket "Fy sjutton!", finns ändå kvar och Fem-gänget framstår i enlighet med deras image fortfarande som en samling rätt släta och lillgamla typer.

Annat är det med omslagen som i långt högre grad stylats enligt tidens rådande smak. En form av lurendrejeri med tanke på att innehållet i allt väsentligt är sig likt sedan 1954.

Katarina Strömgårds omslag till nyutgåvan av Fem söker en skatt påminner yngsta systern Anne slående om Vilma i Skärgårdsdoktorn, trumpet hukande under munkjackan och lite högsjöfräsigt vindrufsig i håret. På boken från 1974 (omslagsfoto av Staffan Andersson) klänger barnen omkring på ovan nämnda ("Herregud!") vrak i hudnära utstyrslar som för tankarna till designkollektivet 10-gruppen snarare än till Fem-gänget. Snyggast är omslaget av H. Baldorf Berg, utanpå Ingegerd Lindströms översättning. Boken är utgiven 1967, men på sidan 4 uppges att det är fråga om "10:e upplagan, 112:e tusendet", och av kläderna och de blanka plutmunnarna att döma har Bergs omslag hängt med sedan 50-talet.

(Anmärkningsvärt är att inget av barnen på något av omslagen, trots den marina inramningen, har flytväst på sig.)

I de tidigare utgåvorna i Fem-serien har många av titlarna i likhet med Fem söker en skatt sålt i över 100 000 exemplar. Med tanke på att många av de äldre böckerna fortfarande lär vara i cirkulation på allt fattigare bibliotek och i ärvda sommarstugor tillhörande allt fattigare och alltmer folkhemsnostalgiska föräldrar (kolla in den här, den läste jag som barn!), så kanske den nya utgåvan får det svårare.

Hur har Fem-böckerna kunnat bli så framgångsrika? Rätt spännande är de förstås, men främst består nog tricket i att Blyton valt att skippa läsningsförsinkande tidsfärg och psykologi, och i att miljöerna och karaktärerna gjorts så intetsägande att de skulle kunna vara allas. Richmal Cromptons Bill-böcker, en annan långkörare, har haft svårare att hävda sig på marknaden, och kanske har de böckerna varit för brittiska, för 30-talsaktiga, för att gå hem i längden hos den stora publiken.

Fem-böckerna har dragits med otidsenliga beteckningar och fördomsfullheter - som "tattare" eller "svartmuskiga" skurkar - men enligt Erik Titusson på Rabén & Sjögren har inga sådana ändringar behövt göras i nyutgåvan. Detta eftersom böckerna redan i tidigare upplagor utsatts för språklig bearbetning.

Men i den nyutkomna bilderboken Pippi Långstrump på Kurrekurreduttön, innehållande delar av kapitelboken Pippi Långstrump i Söderhavet, har ursprungstextens "negrer" utgått och ersatts av "kurrekurredutter".

Att sådana ändringar görs i äldre barnlitteratur är förståeligt men kanske inte självklart. Tål inte barn att höra ett gammalt döende och dumt ord då och då? Vuxna gör ju det. Inte skulle någon förlagsredaktör stryka ordet "neger" i Artur Lundkvists tidiga dikter. Eller ändra det till "svart" eller "färgad". Varför tar man sig denna frihet just gentemot författare av barnlitteratur?

Litteratur, även barnlitteratur, är ju också en form av kulturhistoria. Så här fårskalligt tänkte vi och pratade vi för 100 år sedan, för en vecka sedan, i går. Sådant kan ju vara viktigt och intressant att ta del av även för ett barn. Eventuellt kunde böckerna förses med varningstext: DENNA BOK ÄR SKRIVEN I EN FÖRLEGAD STIL OCH INNEHÅLLER FÖRDOMSFULLA UTTRYCK.

Och att skylla på själva ordet" "neger". En klang, lite trycksvärta på ett papper. Gjorde inte ordet "neger" i själva verket störst skada på den tiden det var i allmänt omlopp? Att ordet numera är praktiskt taget stendött och dessutom ett säkert tecken på SOCIAL INKOMPETENS lär ju barnen upptäcka rätt snabbt ändå. Jaså neger säger man inte, men vad säger man då? Kurrekurredutt?

Och exakt hur många ändringar tål en bok innan den blir en helt annan bok? När blir Pippi Långstrump på Kurrekurreduttön av Astrid Lindgren i stället Pippi på Kurrekurreduttön av ett anonymt koppel förlagsredaktörer?

Omöjligt att svara på, men intressant att fundera på. En dag står de kanske där på Raben & Sjögren som doktor Frankenstein i sitt laboratorium: "We have created a monster!"

Petter Lindgren