Lätta tankar som lättat ankar

Det är klart det funnits en undran: vad ska han ta sig för härnäst, Mikael Niemi, efter formidabla 800 000 sålda ex av Populärmusik från Vittula. En fortsättning?

Tvärtom. Redan i första kapitlet i hans nya bok Svålhålet lyfter hans huvudperson från en brygga i Tornedalen och kastar sig ut, inte bara i rymden utan också i cyberrymden, himlen, evigheten.

Mikael Niemi är här en skrönaförtäljare av sällan skådat slag. Svålhålet är en hialös bok, ett lustfyllt Aniara- eller Stjärnornas krig-äventyr ut i det kosmiska och okända, med väl kända pusselbitar, men på ett språk som med sin kvasivetenskapliga fantasifullhet går utanpå det mesta. Niemi är en skojare, i betydelsen skämtare, och man anar att han haft förbålt roligt när han skrev.

Boken har fått sin titel efter värdshuset Svålhålet på asteoriden Nugget, en motsvarighet till baren i George Lucas rymdfilmer. För inträde där krävs passering förbi ett antal ”dörrsluskar” som man tycker sig känna igen från den jordiska sinnevärlden: ”... genetiska frammanipulerade av tröga, tvåhundrakilos träsksvin ” Man lyckades lära dem en del polisgrepp och ordningsregler. Men hjärnorna var svårare att få till, de svällde visserligen upp men mest på tvären.”

Det kosmiska får här bilda ramen till en humoristisk attack på olika samtidsföreteelser, samtidigt som han glatt öser ur litteraturhistorien. I parodin på vår tids sexfixering återuppstår Rabelais i skildringen av en pruttande dam som genomför världens långsammaste samlag, beskådad av en gubbe som runkar med ett gashandtag medan han låtsas läsa Teknikens Värld. Och nog tycker jag mig ana en blinkning till gruvskild-raren Kurt Salomonsson i berättelsen Galaktosmetoden, där en gruvarbetare någonstans i universum ramlar över säkerhetsbarriären ”och hans kropp snabbt drogs ut till en metrev, en röd och fuktig sytråd”. I sådana stycken hör Niemi hemma i det den ryske litteraturvetaren Bachtin kallade ”karnevals-traditionen”.

Niemi har också ett synnerligen gott öga till den akademiska världen. Lika väl som att han förlöjligar olika akademiska stridsfrågor kan han gång efter annan låta de mest galna teorier (till exempel den om stenens fördolda, inre liv) utlösa en frenetisk aktivitet i jordklotets samlade

forskarsamhälle. Man får bilden av ett mänskligt lämmeltåg som i kollektiv hysteri blint rusar mot havet.

Han ger sig också ut på filosofiska strövtåg. I berättelsen Tidens sista vinkel går Einsteins relativitetsteori, med universums krökta rum, rent fysiskt armkrok med en potatisodlande norrbottning. Tillsammans är de universums och tillvarons gåta på spåren innan det brister och allt förblir vid det gamla.

Just sökandet efter ett ursprung och en mening är återkommande teman som varieras på olika vis. Men de laestadianska kretsarna i Niemis hemtrakter lär inte bli glada åt hans spark mot den dogmatiska gudstron: de som maniskt söker Gud och här de facto hamnar i himlen blir efterhand förtorkade skinnsäckar, medan Guds egentliga existens finns gömd i den älskades trosa.

Visst händer det att Niemi snubblar på sina ingivelser. Berättelsen Trasslet skildrar på ett lika svindlande som pessimistiskt vis litteraturens framtida roll i internetsamhället, men tyvärr får den ett klimax av det slag som brukar förläggas till Västergötland.

Det är inte mycket som finner nåd i Niemis liftarguidning ut i galaxerna - utom tilltron till människan i en världsrymd som kanske i en avlägsen framtid kommer att dras ihop likt en snörpvad tills bara en svart kula återstår. Alltså ett omvänt big bang.

Men någon svartsynt bok är det inte, än mindre har cynismen någon plats.

Lekfullheten är bokens både styrka och svaghet. Svålhålet är antagligen höstens skojigaste bok och den ger många möjligheter till både asgarv och eftertanke. Men till den specifika tyngden hos Populärmusik från Vittula når den inte.