Makt och brist på makt

JENNY TUNEDAL läser Hanne Ørstaviks nya

BOKRECENSIONER
Hanne Ørstavik.
Foto: CATO LEIN
Hanne Ørstavik.

En vecka. En kvinna. En kris, orsakad av en växande förtvivlan inför bristen; på mening, på äkthet, på något i orden som inte är tomhet, bara. Hanne Ørstaviks Vecka 43, som kom på svenska för knappt ett år sedan, skulle kunna beskrivas så. Hennes nya roman Prästen skulle också kunna beskrivas så. Det är som om Ørstavik valt att visa att hon varken vill börja om, eller fortsätta - hon står istället kvar på en plats i sitt författarskap där hennes skrivande vrider sig runt sig självt och borrar allt djupare och mer målmedvetet i frågor om språk och litteratur, möjlighet och begränsning, mening och meningslöshet. Nu, kanske mer än någonsin tidigare, hamnar hon i frågor som handlar om makt och strukturer mer än om enskilda individer, vilket konstigt nog verkar ha undgått de norska kritiker som skrivit om hennes nya roman.

Prästen handlar om Liv som jobbar som präst i en nordnorsk by. Under sin första predikan pratar hon så länge att nästan alla församlingsbor lämnar kyrkan. Hon pratar och pratar för att ord är ohållbara. Hon pratar och pratar för att hon sörjer sin kärlek Kristiane, som begått självmord. Hon pratar för att hon är så ensam. Hon pratar för att hon är en kvinna som har makt att tala, till och med att säga Guds ord, men det hjälper inte. Det är svårt att ägna sig åt orden, Guds eller någon annans, när verkligheten pågår:

"Jag tänkte på kvinnorna som stod vid avfarten till den stora staden, i Tyskland, jag hade kört förbi dem på väg hem, i rusningstrafiken, det var kö så jag körde förbi långsamt. Jag hade suttit inne på riksbiblioteket hela dagen, läst om betydelsebärande formella element i bibeln, rytmiska förlopp, figurer och troper. Sättet klangen öppnade för betydelse i texten. Det var mörkt, hängde gula gatlyktor över vägen. Kvinnorna stod och såg in i bilarna."

Parallellt med sitt arbete i församlingen skriver Liv på en avhandling om ett hundrafemtio år gammalt sameuppror mot den norska kolonialmakten. De källor hon har till sitt förfogande är norrmännens versioner av vad som skedde, och hennes forskning sker på det sätt som ofta står till buds för postkolonialister, feminister, eller queerforskare - hon försöker höra tysta röster, och läsa oskrivna ord, eftersom hon vill veta något om dem som inte hade makten. Läsandet mellan raderna, och intresset för "vad det är som verkar i språket, som inte är den konkreta semantiska nivån utan den andra nivån, den som är textens rum" får hennes forskarroll att likna den skönlitterära författarens. De sanningar hon skapar sig om samerna är en sorts fiktioner. Liv går in i textens rum, och lämnar samtidigt verkligheten. "Och så är vi en kropp som finns i det rummet, en kropp som erfar, som har erfarit. Och vi saknar överblick, vi överblickar så lite, vi handlar och säger och gör, och finns i ett nät av betydelser som vi varken ser eller förstår."

Under den vecka Ørstaviks roman utspelar sig kommer två tonårstjejer att ta livet av sig i den lilla, hårda byn mellan fjorden och havet. Prästen Liv sörjer dem, men tänker aldrig det som romanen faktiskt säger: Att även om vi är en kropp, i textens rum, är vi också flera olika kroppar, med olika erfarenheter och betydelser. Vissa kroppar är norm, andra är undantag, vissa är starka och andra svaga.

Makt och brist på makt verkar i språket och i rummet. Norr om byn där Liv predikar hyr de ryska kvinnorna rum, och män från stan åker dit. "Språket och det andra, det verkliga."

Att "Kvinnorna stod och såg in i bilarna".

Roman

Jenny Tunedal