Fria radikaler

Anders Paulrud läser Birgitta Stenbergs nya – och längtar redan till andra halvlek

1 av 2 | Foto: PRIVAT
Birgitta Stenberg, då.
BOKRECENSIONER

Dom är oemotståndliga, Birgitta Stenbergs berättelser om sitt syndiga och slarviga liv. Passionerade liv. Hennes självbiografiska romansvit inleddes med Kärlek i Europa och följdes av Apelsinmannen och Spanska trappan. Nu kommer en fortsättning, Alla vilda.

Det var femtiotal. Världen hade varit vidrig, men nu var gränserna öppna igen efter sex års krig. Folk kunde äntligen resa utomlands.

Birgitta Stenberg reste, naturligtvis, till Paris. Hon hade träffat en man på varuhuset Pub, och bakpå hans vespa satte hon sig med skrivmaskinen i famnen. Först Paris, sedan Mallorca. Här sträckte sig tiden lång och vacker, och här fanns likasinnade: unga människor, vilda och sugna på kroppar och konst.

Stenberg, tjugotvå, ännu inte en rad publicerad, men med egen poetik: ”Jag hatade dessa manliga litteraturvetare för deras småskurenhet och fullständiga brist på förståelse för författare som var kvinnor, negrer, kineser, vad som helst som inte passade in i deras trånga europeiska synfält [...] Jag beslutade att gå min egen väg.”

Och det har hon gjort.

Det femtiotal hon skriver om innehåller många komplikationer; på ett plan visar Stenberg upp en glömd radikalitet. I slutet av sextiotalet, då det var fjäderlätt enkelt att vara radikal, befästes bilden av det föregående decenniet som en introvert epok då man visserligen var lite rädd för atombomb och ryssar, men i övrigt ägnade sig åt att besöka poesiaftnar med stearinljus anordnade av kristna gymnasistföreningen. Denna vanföreställning punkterar Stenberg. I hennes perspektiv var de som var radikala på femtiotalet verkligt radikala, i sin individualism och totala längtan efter den frihet som erbjöds utanför den borgerliga familjen.

I den större samhälleliga kontexten var individualismen opassande, skriver Bosse Holmqvist i sin nya studie Individens tidsålder är förbi (Symposion) där han granskar femtiotalets människosyn. Efterkrigstidens stora projekt var att befästa den begynnande välfärden. Datamaskinen blev en metafor och modell för en människa som skulle avtvingas sin individualitet för att som regellydande utgöra en kugge i ett större socialt maskineri.

Men den ungdomliga, opassande individualismen lever kvar hos Birgitta Stenberg. Under de första flämtande åren på tvåtusentalet sitter hon i Nice och ser uteliggarna och den växande tysta fascismen. Hon tänker på ålderdomen: ”Att bli gammal är inte alls så illa, inte så länge man fungerar. Jag lyfter skrot på gym och känner kroppen sjunga nöjt. Visserligen har mitt skinn blivit för stort för mig. Ådrorna på mina händer liknar ibland daggmaskar men titanskruvarna i käken sitter där de sitter.”

Hoppas att Birgitta Stenberg skriver mer om detta, om hur livet ser ut i andra halvlek.

Roman

Birgitta Stenberg

ALLA VILDA

Anders Paulrud