Det kunde ha blivit så bra

PIA BERGSTRÖM om Majgull Axelssons nya roman

BOKRECENSIONER
Majgull Axelsson
Foto: Ulla Montan
Majgull Axelsson

Om ? jag hade varit någon annan. Om jag hade gjort det där jag inte vågade. Om jag hade följt mitt förnuft och inte mina känslor, om jag inte hade brytt mig om vad man borde ? Om är en ständig följeslagare i fantasin, i grämelse och självreflektion, i framtidsplaner och drömmande. Majgull Axelsson använder om som formidé i sin nya roman Den jag aldrig var. Till skillnad från tidigare böcker där hon ofta gett röst åt de mest utsatta handlar den här om människor med makt och pengar och inflytande. Hennes medelålders protagonist, MaryMarie är chefredaktör på Aftonbladet. Maken Sverker är vd på en framgångsrik reklambyrå. En vacker dag hittas Sverker i bara kalsongerna på en gata i ”Grigirien”, medvetslös och blodig. Han har köpt sex av en mager och injicerande 17-åring och sedan blivit utslängd genom fönstret av hennes hallick. När MaryMarie står vid sjukhussängen och ser ner på sin make, förlamad från huvudet och neråt, klyvs hon, och bokens berättarfokus, i två.

Mary tar hem Sverker till villan med dygnetruntassistans. När hon, bland annat för att hon profilerat sig i kampen mot prostitution och trafficking, blir erbjuden att bli biståndsminister i den socialdemokratiska regeringen tackar hon ja. Marie däremot rycker ur sladden till respiratorn. Hon döms till fängelse och tillbringar sex år på Hinseberg. När romanen börjar ska hon just friges.

Det hade kunnat bli en väldigt bra bok. Marys prövningar är ju mycket olika Maries. Mary blir statsråd, plågas av sin ”falskhet” och av sitt begränsade politiska man-överutrymme. Hon kan aldrig förlåta sin man. Han tiger sig igenom dagarna i sin elektriska rullstol, stänger in sig med Bach i hörlurarna. De delar huset, men inte något annat. Marie skandaliseras, fläks ut som HÄMNDHUSTRUN på den egna tidningens löp och faller abrupt ur alla de sociala sammanhang där hon har byggt upp hela sin identitet.

Ett scenario med potential, utan tvekan. Men jämfört med den nervigt glödande och påhittiga Aprilhäxan har den här romanen tyvärr blivit plan och förutsägbar. Personerna är endimensionellt skissade ”typer”. Sverker och Biljardklubben Framtiden – vänkretsen från ungdomen som MaryMarie jämför sig med genom åren beskrivs bara som en samling smarta och anpassliga 40-talistiska karriärister som är ett med sin persona. Det blixtrar till ibland, till exempel när hon beskriver ”Bergakungens” (statsministern!) lågmälda härskartekniker men annars blottas inget annat om världen och dess maktmänniskor än den yta dagstidningar brukar spegla.

Pia Bergström