Rasande och roligt

MarieLouise Samuelsson läser Doktor Gormander i bokform

BOKRECENSIONER
Teckning: ROBERT NYBERG (ur boken).
Teckning: ROBERT NYBERG (ur boken).

■ ■I Det har jag aldrig sagt har den för denna tidnings läsare välkände Doktor Gormander samlat en del av sin produktion. Reseskrönor, relationssatir, hundkomik och så krönikor som ursprungligen refererade till dagsaktualiteter som, för att ta ett exempel, nu kräver att läsaren kommer ihåg att Dagens Nyheter haft en chefredaktör vid namn Anders Johnsson.

Volymen kräver möjligen att läsaren intresserar sig för inte bara Dagens Nyheter, utan också rent allmänt för medier, men Gormander, det vill säga Gunnar Ohrlander, har sannolikt inte fel i förordets förmodan att alla kan behöva en guide i medielandskapet.

I den mån det är eftersträvansvärt att hitta den där röda tråden i en volym på 295 sidor, med en ny krönika på sådär varannan sida, kan den tråden vara att Gunnar Ohrlander skriver om nutid utifrån referenser i journalistikens förflutna.

Det märks ju redan genom författarnamnet Doktor Gormander, präglat i en tid för inte så länge sedan, då det var signaturer som gav status och auktoritet, genom att omvärlden i n t e visste vem som skrev.

Är då samlingen ett exempel på murvelnostalgi? Efterhandsprognoser från en medieklimatets griniga vädergubbe? Nej, bara undantagsvis, i stället använder Gunnar Ohrlander sina referenser som plattform för vassa kommentarer till ett dagsläge "där icke-skrivkunniga tidningsledare kallas publicister", där seriös journalistik anses för dyr, för tråkig eller åtminstone en högriskfaktor för utbrändhet.

■ ■Ibland är det rasande roligt, ibland är Gormander enbart rasande, men det är ingen allvarlig invändning ens mot en volym med humoranspråk. Det är ju inte så enkelt att behålla ett distanserat godmod när satiren blir verklighetsnära, som i krönikan om "Megatrend tv", som "tagit bort mackorna för att ni ska bli hungriga, vi har gett cheferna optioner för att de ska bli motiverade. Och vi har sänkt medelåldern på personalen till 23 för att få igång kompetensutvecklingen".

Jag hade gärna sett en renodlat mediekritisk samling, rensad från skämt om vinprovningssnobberi och om att posten slutat bära ut brev. Vilket också skulle ha givit mer utrymme för Robert Nybergs teckningar, som nu tar rätt mycket stryk av både format och tryck.

Inte för att en mer kompakt mediesatir skulle ha särskilt stora utsikter att provocera på allvar. Nej, alldeles säkert får den här volymen också de där icke-skrivkunniga publicisterna att fnissa och tv-bolagens koncept-hysteriker att skratta gott, åt Megatrend tv. Självironi?

Knappast, men vad ska de annars göra?

MarieLouise Samuelsson , frilansjournalist