Perfekt elände

Lennart Bromander läser Inger Alfvéns nya roman

BOKRECENSIONER
Inger Alfvén.
Foto: ULLA MONTAN
Inger Alfvén.

■ ■Det är en ordentlig nedtur systembolagskassörskan Lova gör i Inger Alfvéns nya roman Livets vatten. Hon trivs någorlunda på sitt jobb sedan många år, är ensamstående med vuxen son, har stadga i livet men befinner sig i oälskat tillstånd. Det står hon inte ut med och faller hjälplöst för Roland, en arbetslös konstnär. Att han är ett kräk och en knöl förstår läsaren direkt och så småningom också Lova men hennes behov av att vara älskad är verkligen desperat. Hon förmår inte lämna honom och han äter henne både inifrån och utifrån som ett slags rovstekel ur insektsvärldens skräckkabinett.

■ ■Livets vatten är alltså ingen munter historia. Lova blir förödmjukad och förödmjukar sig själv om vartannat, Roland vältrar sig vidare i manligt egoistisk grisighet. Romanen har en styrka i den närmast monomana ödesbundenheten och pessimistiska svärtan i människoskildringen men det finns ingen storhet i Lovas livsöde. Hon är visserligen ett offer men har så många reella möjligheter att ta sig ur sin offerroll att hon ändå själv har stort ansvar för sin egen undergång.

■ ■Problemet med Livets vatten är att språket saknar frenesi eller personlighet överhuvudtaget. Berättelsen lunkar på, det bjuds aldrig på pregnanta formuleringar, orden tränger aldrig under ytan på Lova och Roland och förmår heller inte etsa in skärpan i enskilda situationer. Men den sjaskiga trivialiteten i Lovas och Rolands förhållande fångar Inger Alfvén perfekt och det kanske var det som var meningen.

Roman

Inger Alfvén

LIVETS VATTEN

Lennart Bromander