Åsne följer inte flocken

Torsten Kälvemark läser en äkta journalist

BOKRECENSIONER
Åsne Seierstad.
Foto: LOTTE FERNVALL
Åsne Seierstad.

Ett bra test på hur väl nordiska journalister anstränger sig för att förstå en främmande kultur är att se hur de behandlar religionen. Det är få som försöker gå på djupet. Ofta lyser fördomar igenom. En illa dold överlägsenhet tar överhanden.

Alltså läser jag med särskild uppmärksamhet Åsne Seierstads skildring av Sveta, den unge serben som vid bekantskapens början snart ska vigas till ortodox präst. Hon närmar sig honom med respekt och låter honom tala till punkt. Hon blir vän med familjen och lyssnar på deras problem. Hon står timme efter timme i kyrkan under den ortodoxa påskens långa gudstjänster och gläds med Sveta när biskopen till slut lagt sina välsignande händer på hans huvud. Både termer och ritual återger hon i stort sett korrekt.

Också förvecklingarna i serbisk politik behärskar hon bra. Hennes möten med stjärnjournalisten Bojana Lekic speglar yttrandefrihetens utveckling under det senaste decenniet. Lekic började sin bana som en påle i köttet på Milosevic-regimen genom den oberoende radio- och tv-kanalen B92. Efter diktaturens fall blev hon chef för den statliga televisionens nyhetsredaktion för att efter nya politiska turer hamna som anställd hos en före detta fiende. I Åsne Seierstad hittar hon en lyhörd och påläst lyssnare.

Huvuddelen av den här boken kom första gången ut på norska hösten 2000, strax före Milosevics fall. När det svenska förlaget ville ge ut en översättning av den befintliga texten svarade Åsne Seierstad nej. I stället uppsökte hon på nytt alla de fjorton personer som hon intervjuat för den första utgåvan. Boken speglar därmed fem års utveckling som knappast är upplyftande. Att serberna står med ryggen mot världen är nu nästan ännu sannare än då boken först kom ut.

Under sina samtal möter Åsne Seierstad ofta de serbiska offermyterna. Till en viss del är de förstås sanna. När hon gör sina sista intervjuer är det mot bakgrund av vårens pogromer i Kosovo där albanska huliganer utplånat delar av ett serbiskt - och europeiskt - kulturarv. Serbien är i dag ett land där tusentals fördrivna från Kroatien och Kosovo lever i en tröstlös tillvaro. Men hon hemfaller själv aldrig åt någon revisionism. Att Milosevic var balkankrigens främste arkitekt och serberna både den starkare och den mest aggressiva parten tvivlar hon inte på.

Men hennes ärende är inte att vara historiker utan att försöka förstå enskilda människor i den nation från vilken angriparna kom. Det är samma nation som sedan utsattes för en stormakts förödande bombningar. Hon intervjuar både krigsförbrytarens hustru och den demokratiske borgmästaren. Hon möter i ett kapitel Milosevics unga adept och i ett annat den gamle jordbrukaren som stärker sig med det allestädes närvarande plommonbrännvinet.

Visst finns här en och annan upprepning, som det alltid gör när fjorton reportage samlas i en bok. Men det bestående intrycket är ändå att man mött en äkta journalist. En som inte följer flocken och presskonferenserna utan som har tid och ork att möta riktiga människor. Också sådana som vänt ryggen mot världen och vägrar se verkligheten i vitögat.

Reportage

Åsne Seierstad

MED RYGGEN MOT VÄRLDEN

Torsten Kälvemark