Att kasta sig i Guds famn

EVA STRÖM läser en text det slår gnistor om

BOKRECENSIONER
Anita Goldman utkommer i dag med "Guds älskarinnor".
Anita Goldman utkommer i dag med "Guds älskarinnor".Foto: ESTER SORRI

När Anita Goldman, vass och välformulerad radikal feminist, bekänner sin längtan till mystik, till Gud, till det oväntade behovet av att knäböja och lovprisa slår det gnistor om texten.

I sin bok Guds älskarinnor formligen springer hon ett antal kvinnor i religionshistorien till mötes, kvinnor som just gjort lovprisningen och sammansmältningen med det gudomliga till sitt signum. I sprakande rader beskriver hon kvinnor ur skilda århundraden och religioner, ja här ryms till och med en man i denna generöst gränsupplösande text. Något mer odogmatiskt än Anita Goldmans berättelse om sitt möte med bland andra Teresa av Avila, Etty Hillesum och den persiske poeten Hafez står inte att finna. Hennes iver och entusiasm är både sprudlande och smittande.

Är det någon - sval svensk kanske - som tycker det är något unket och hysteriskt överspänt över dessa fromma kvinnor som väljer en gudomlig brudgum framför en jordisk? Anita Goldman släpper in ljus och luft i slutna kammare och far som en saklig virvelvind genom liv och texter. Goldman ser något annat än kvinnor som i extatisk andlighet lever ut en kuvad sexualitet. Med hennes blick blir Teresa av Avila (porträtterad på omslaget bortdomnad i en lycksalig orgasmposition) en andlig förebild, en karismatisk ledare i en tid då kvinnor saknade rörelsefrihet. Teresa, vars relikhand diktatorn Franco grep efter i dödsångestens ruelse, var inte bara extatisk mystiker. Hon var också en extremt utåtriktad kvinna, vacker, livlig, omåttlig, en grundare av sjutton kloster som mötte Gud i klosterkökets larm bland kastruller och stekpannor.

Hur ser då vägen till den mystiska erfarenheten ut för en radikal intellektuell feminist? Uppväxten som judinna i ett homogent Sverige skapade ett sår över att vara bortstött från den dominerande gemenskapen, skriver Anita Goldman. Också i Israel uteslöts kvinnor ur den religiösa och kulturhistoriska gemenskapen. Under en omstörtande upplevelse får hon kontakt med en annan del av personligheten - hon tvekar inte att kalla det för sin själ. Medan egot gått in för att skilja sig från mängden, bli framgångsrik, och speciell, vill själen det motsatta: ett innerligt varande. Denna själ är inte kritisk, äregirig, otålig utan hängiven och oförställd.

Styrkan i Anita Goldmans bok är just hennes djupt personliga bekännelse om en längtan att falla på knä i ordlös tacksamhet över att finnas till. Här föds behovet att läsa om andra som haft samma omstörtande erfarenhet, de kvinnliga mystikerna, Guds älskarinnor.

Starkast, men också mest provocerande, framstår mötet med Etty Hillesum. Etty Hillesum upplevde som judinna naziockupationen i Amsterdam. Hon arbetade i Westerbork, genomgångslägret för judar som skulle vidaretransporteras till Polen. Under dessa pressande månader, där vissheten om undergången blir allt starkare, växer Hillesums religiositet till ett innerligt förbund med Gud. Etty vill trösta och hjälpa alla de olyckliga, "vara ett plåster på många sår". Samtidigt gör denna innerliga hängivenhet att hennes egen självbevarelsedrift sätts ur spel. Kort sagt, hon underkastar sig, och blir ur nazisternas synvinkel det idealiska offret, som inte ens klagar över sitt öde. När hon blir deporterad kastar hon ett sista vykort till vännerna, från den överfulla godsvagnen: "Till slut, kom avfärden utan varning. ["] Vi lämnade lägret sjungande."

Det är detta jag finner provocerande i Etty Hillesums hållning, även om det är rimligt att se hennes intensiva gudsrelation som ett sätt att bevara värdighet och lugn i en omöjlig situation. Det är naturligtvis ur många synvinklar beundransvärt. Men ändå - kan hon vara en förebild i denna undergivna hängivenhet?

Den kvinnliga mystika andligheten är en sådan stark befriande kraft, att samhället svarar med motkrafter skriver Anita Goldman och menar att det inte är någon slump att den medeltida mystikern Marguerite Porete och Etty Hillesum mördades på det mest brutala vis. Men vad gäller Etty Hillesum dödades hon enbart av det skälet att hon var judinna - inte för sin innerliga andliga tro.

Anita Goldman skriver också närmast uppsluppna kapitel om de indiska medeltida hängivna helgonpoeterna som klär av sig nakna inför det extatiska mötet med sin Gud och om den arabiska diktaren Hafez sensuellt religiösa diktning, där han ibland blir kvinna i mötet med Gud,

ibland blir Gud en kvinna. Kön, religion, tid, ålder, vad spelar det för roll i detta hänförelsens möte! Anita Goldmans förmedlar denna gränslöshetens generositet i en värld av fundamentalism, stränghet och stängsel. Själen är fri och låter sig inte fångas!

Anita Goldman har skrivit en både sakligt nykter och sprudlande lycklig bok, om att springa mystiken till mötes, att lyckligt kasta sig i Guds famn och vila där i hängivenhet. Avslutningsvis beklagar hon att hon själv inte har "lyckats" genom bön, meditation eller andra religiösa ritualer att nå detta ordlösa stadium. Men kan inte detta skrivande om hängivenhetens sångare ha varit min bön? frågar hon sig.

Jovisst vill man svara. Anita Goldmans livfulla bok om Guds älskarinnor är ett vittnesbörd om Guds kärleks närvaro i en människas själ. Också nu, också här, hos en knivskarp, intellektuell feminist skolad i det västerländska moderna projektets mest kritiska skepticism.

Natur & Kultur

Essä

Eva Ström