En desperat mans dagbok

JONAS THENTE hyllar Anders Paulruds nya roman

BOKRECENSIONER
Anders Paulruds "Kärleken till Sofia Karlsson" utkommer i dag.
Foto: SARA RINGSTRÖM
Anders Paulruds "Kärleken till Sofia Karlsson" utkommer i dag.

Ett av den grymma samtidens allra grymmaste epitet är "desperat". Man kan höra det i bruk på krogen framåt stängningsdags. Inte han, säger väninnorna till varandra: "Han är ju desperat."

Att vara desperat innebär alltså att man tydligt - alltför tydligt - röjer sin längtan, kåthet och/eller ensamhet. Det är det värsta man kan göra. Blotta sig sådär patetiskt och bortom all självkontroll. Ju mer desperat man är, desto större är sannolikheten att man får gå ensam hem.

Anders Paulruds nya roman är en desperat mans dagbok. Den är betitlad efter föremålet för berättarjaget Anders riktade desperation, Sofia Karlsson. Hon är 26 år yngre och när vi första gången möter Anders har hon lämnat honom. Som motdrag har han givit sig ut på ännu en sekulariserad pilgrimsfärd - till det mest klassiska av pilgrimsmål Santiago de Compostela.

Varför gå? Svaret är självklart: "Gå är enkelt."

Anders har varit gift två gånger, har en vuxen dotter och otaliga förhållanden bakom sig. Hans senaste kärlek är alltså 27 och heter Sofia. Hon har lämnat honom ensam mitt i konvalescensen efter en hjärntumörsoperation och nu går han där i Europa och vill ha henne tillbaka så det värker.

Det är väl kanske inte det mest otadliga tema man kan tänka sig just nu - en medelålders man som suktar efter en betydligt yngre kvinna. Man kan också konstatera att det enda Paulrud gör för att bibehålla gränsen mellan fiktion och självbiografi är att kalla romanen för just roman. Bortsett från detta så snarare uppmuntrar han oss att betrakta romanfiguren Anders som just Anders Paulrud, kulturredaktör på Aftonbladet.

Och Sofia Karlsson blir då en högst verklig kvinna som finns därute, som har lämnat honom, och som nu adresseras i romanform.

Kärleken till Sofia Karlsson är en enda provkarta på manliga strategier för att få en älskad tillbaka. Bitterhet, pojkaktighet, mognad, humor, känslighet, jävlaranamma, självömkan och självironi varvas som i ett långt säljargument. En typisk figur är att Anders först är känslig och självutlämnande, för att sedan abrupt avsluta partiet med ett: "Eller hur fan man nu ska uttrycka det." På så vis helgarderar han sig.

En annan sådan sak är detta med att han flera gånger riktar sig direkt till Sofia - frammanar intimiteten över huvudet på oss andra läsare. "Du skulle förstå, ingen annan", skriver han. För att i nästa andetag tala om dödsskräcken och avsluta med "Jag ska aldrig säga något till Sofia om dessa mörkertankar". Oh yeah?

Han är en trickster, med andra ord. Han kan alla knep och är desperat nog att använda dem. Dessutom delar han den något besvärande tendensen hos medelålders män att göra religion av kvinnan. Det blir ganska mycket Ulf Lundell när Anders drar fram de stora orden Nåd och Försoning. Det vanliga inträffar att kvinnan blir ett övergångsobjekt som tjänar till att hålla gubben på benen till dess att han tar steget fullt ut på gamla dar och blir religiös.

Men allt det där vet Anders Paulrud. Vad man än har för invändningar så har han redan varit där själv och rest dem. För det är en naken bok, som visar upp den nutida västerländska mannen i all hans förvirring och hopplöshet. Och listighet.

Till berättelsen hör också Anders bakgrund som bortadopterad - ett smärtsamt faktum som här dras fram för att förklara hans sorg inför att bli övergiven, men som också visar upp honom som ett kräk på äldre dar. Allting som kan användas för att få Henne tillbaka används också.

Jag har aldrig tidigare läst en roman som så skickligt och på alla nivåer presenterar en desperation som alltså inte bara är personlig, utan också kan läsas på ett generellt plan, som en den moderna mannens fallbeskrivning. Eller hur fan man nu ska uttrycka det.

Jonas Thente, Litteraturkritiker på Dagens Nyheter

Roman