Aftonbladet
Dagens namn: Henrietta, Henrika
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Döden, språket, nåden

Cecilia Anell har läst Marie Lundquists ”Monolog för en ensam kvinna”

Marie Lundquist.   Marie Lundquist. Foto: ULLA MONTAN

   I Monolog för en ensam kvinna återvänder Marie Lundquist till urscenen i sitt författarskap: modern som tagit sitt liv och barnet som blir kvar med en ogripbar tomhet. Det är ett tema som Lundquist förhållit sig olika till; stundom ömt och kärleksfullt, stundom har döden varit ett hot som invaderar jaget. Hon har pendlat mellan hat och urskuldande. I Monolog för en ensam kvinna är tonen sorgsen men också bestämd, envis, saklig.

Det går inte att berätta om detta, konstaterar jaget, och det är för farligt att minnas. Men en brevbärare dyker upp, som tar emot hennes brev, bär bort dem, sorterar dem.

   Jaget söker en boning åt den döda utanför sin egen kropp. Hon vill jorda modern, annars kommer denna alltid att sitta på stjärnhimlen som ett svart hål som dottern ständigt måste mata med minnen.

I en mängd pregnanta bilder framträder sorgen i all sin tyngd. Leken som förvandlas till blodigt allvar: modern försvann med nyckeln till hålet i hennes pupill. Kurragömmaleken där hon som gömmer sig inte går att hitta. Här finns inget magiskt återfinnandets ögonblick.

   Kanske vetter alltid en sida av skrivandet mot döden, den egna eller andras. I arbetet med språket kan döden om inte besvärjas så hållas på ett visst avstånd. Det går inte att fly, men det går att med språket avskilja sig, finna en skillnad. Så sker i Marie Lundquists text ett försiktigt lossande från modern som kan ge jaget andrum. Det är ett tillstånd av nåd som skrivs fram.

Cecilia Annell
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet