Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Vit man i svart historia

HANNA HALLGREN gör en resa med Sven Lindqvist

Sven Lindqvist.   Sven Lindqvist. Foto: ULLA MONTAN

I tv:s litteraturprogram Babel får Sven Lindqvist frågan om varför han inte intervjuat den australiensiska ursprungsbefolkning som han skriver om i Terra Nullius (latinets terra - mark, land; nullius - ingens). Lindqvist svarar att det hade varit svårt för honom som vit man under sin Australienresa att få några sådana intervjuer till stånd. Svårt att helt enkelt få kontakt med ursprungsbefolkningen.

Det är synd att Lindqvist inte tematiserar detta kontaktproblem djupare i sin bok, eller snarare denna brist på tilltro till vita människor - som han själv upplever så att säga in på bara skinnet. Synd, tänker jag, eftersom Terra Nullius (liksom den tidigare Utrota varenda jävel, 1993) ställer frågor om kollektiv skuld.

Att det finns en kollektiv skuld att ta kollektivt ansvar för är Lindqvist nämligen övertygad om: har vi varit med och delat på rovet, ska vi vara med och ta ansvar. I Terra Nullius är det särskilt det europeiska ansvaret för utrotandet av Australiens ursprungsbefolkning som diskuteras.

Det är grymma berättelser om hur vita människor stjäl land, mördar, våldtar, berövar mödrar deras barn, sätter människor i interneringsläger - och allt i den höga vita civilisationens namn. Ja, i motsats till de primitiva vildarnas (icke)kulturer.

Men handlar Terra Nullius om övergreppen på den australiensiska ursprungsbefolkningen? Och hur de försöker strida tillbaka? Eller är det snarare en idéhistorisk exposé över europeisk förhävelse som nu smakar skuld? Är Terra Nullius en berättelse om vit sorg och vit skuld? Perspektivet är oklart.

De textkällor som Lindqvist både använder sig av och problematiserar har mestadels europeiskt ursprung (Darwin, Freud, Levi-Strauss med flera). Det är inget problem, egentligen. Men eftersom Lindqvist inte tydligt positionerar sig som vit man och vilka konsekvenser det får för hans egen resa genom Australien grumlas berättarperspektivets tydlighet. En mer avklarnad självsituering hade förtydligat för läsaren vilken berättelse Lindvist kan och vill framföra med hjälp av resan och den litteratur han valt att bygga sin bok på. När han som autonomt subjekt bilar genom australiensiska öknar, tar in på motell, sitter bland vita män i hattar på barer - reser han som fri vit man, men samtidigt under betingelsen att det för honom inte finns några möjligheter att möta den ursprungsbefolkning som ligger honom så varmt om hjärtat. Hur är (känns, tänks) det? När den kollektiva skulden möter den personliga nu-upplevelsen av historiskt förstörda förbindelser.

På sätt och vis gestaltar Terra Nullius de omöjligheter som kringgärdar både reseberättelsen och den upptäcktsresande. Att hur man än försöker berätta, berättar man ändå mest om sig själv. Det är en mycket ensam resa i motljus.

Men - vill jag understryka - Terra Nullius är en både mycket vacker skriven och mycket viktig bok eftersom den diskuterar den kollektiva skuldfrågan. Och också söker ta ansvar för, det vill säga formulera tankar om hur den kan hanteras.

Lindqvist skriver:

"När det förflutnas ogärningar dras fram i ljuset, när förövarna och deras arvtagare erkänner och ber om förlåtelse, när vi gör bot och bättring och betalar vad det kostar - då har den begångna ogärningen fått en ny infattning och en ny innebörd. Inte längre ett folks ofrånkomliga undergång utan tvärtom dess förmåga att överleva och till sist få sin rätt erkänd."

Hanna Hallgren
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet