Just nu...nyss

PELLE ANDERSSON läser Gibsons lysande dystopi

BOKRECENSIONER
William Gibson.
Foto: PETER KNOPP
William Gibson.

William Gibson är mer Camus än Sartre: det handlar om romaner som gestaltar filosofiska problem, inte filosofi omknådat till romantext. Därför har jag alltid fascinerats av hans böcker - även om de senare, som Virtual light och Idoru, inte var lika strålande som Neuromancer och Mona Liza overdrive.

I den nya romanen, Känna mönster, är den riktigt begåvade Gibson tillbaka. Han lyckas tränga igenom tidsvallen och hamnar i en magiskt obestämbar, flytande tid, precis som den vi faktiskt lever i: ständigt med ena foten i framtiden och den andra i det förgångna. Som Hubertus Bigend, en av personerna i boken, uttrycker det: ""En kulturell framtid möjlig att föreställa sig var en lyx som hörde hemma i en annan tid, en tid med ett varaktigare nu. /"/ Vi har ingen framtid eftersom vår nutid är för flyktig.""

Det är som om Gibson läst Walter Benjamins nionde historiefilosofiska tes och gjort den till ett grundtema i romanen. Benjamin skriver: Historiens ängel måste se ut på det sättet. Han har sitt anlete vänt mot det förgångna. /"/Men en storm blåser från paradiset, som gripit tag i hans vingar och är så stark att ängeln inte längre kan sänka dem. /"/Det som vi kalla framåtskridandet är denna storm."

Många skulle nöjt sig med just detta problem, men det är som vanligt med Gibson: det räcker aldrig.

Huvudpersonen är varumärkesallergikern och trendanalytikern Cayce (uttalas case, fall) Pollard, vars far, en före detta CIA-agent och säkerhetsexpert, försvunnit under mystiska omständigheter den 11 september 2001.

Efter ett vanligt uppdrag för företaget Blue Ant, där hon ska avgöra om ett varumärke fungerar eller inte, hamnar hon i Tokyo, Moskva och Paris i jakten på tillverkaren av mystiska videosnuttar.

De läggs ut lite här och var på internet och har skapat en hysteri, som även Cayce är en del av. På ett diskussionsforum försöker hon lista ut om snuttarna hör till en större helhet, vem som gjort dem och vad de betyder.

Bigend, ägaren av Blue Ant och varumärkesgeni, inser att det finns stålar i videoklippen eftersom de lockar så många människor och skapar så stort medialt genomslag. De har det som man gör pengar på idag: en "air". Ett perfekt varumärke.

Hubertus förstår att om någon ska hitta upphovsmannen så är det Cayce Pollard.

Cayces pappa är en relik från det kalla kriget och historien upplöses hos en rysk oligark - så knyts berättelsen tydligt samman med vår tid. Det är omöjligt att inte läsa hela romanen som en kritik, inte bara av vår senkapitalistiska värld, utan också av det forna Sovjet - speciellt som en av Cayces bästa vänner, Damien, under hela romanens gång spelar in en dokumentär om gamla massgravar i Ryssland.

Men som så ofta hos Gibson - inte bara det. Jag tänker på en annan central text hos Walter Benjamin, Konstverket i reproduktionsåldern, och ser hur skickligt Gibson lyckas gestalta och överföra den till dagens och morgondagens kontext. Vad är skillnaden mellan ett skickligt utformat varumärke, en videosnutt på internet och gammal hederlig konst - var har reproduktionsåldern placerat oss?

Utjämningen"mellan uttrycken kan vara på gott eller ont - Benjamin skriver om det - men vi har förflyttats till en ny plats, där vi inte längre vet varför vi ser, vad vi ser och vad det betyder, eftersom det hela tiden finns en kraft - marknaden - som vill oss något.

Gibson har aldrig drivit kritiken av denna låtsasvärld längre än i Känna mönster, förmodligen för att vi nu står upp till halsen i kommersialism. Vi är nog flera som längtar efter texter, filmer och andra "konstföremål" som är omöjliga att omsätta i pengar. En omöjlig längtan, anser Gibson. Det finns ingenting utanför marknaden.

Det är naturligtvis dystopiskt. Trist.

Kanske kan vi komma ut på andra sidan - och kanske är det därför som vi nu ser fler och fler verk som jobbar med autenticitet, närvaro och självbiografi. För någonstans därute, utanför Gibsons roman, finns verkligheten även om framåtskridandets storm inte har mojnat det minsta.

Roman

Pelle Andersson