Språkets ögon

RAGNAR STRÖMBERG läser en elektrisk Herta Müller

BOKRECENSIONER
Herta Müller.
Foto: HANSER VERLAG
Herta Müller.

Att lära sig ett främmande språk som vuxen är i en mycket konkret mening att bli ett barn igen. Ord och ting, språk och värld är åter ett, vilket gör det nya språket till en levande spegel för det egna modersmålet, allt det välbekanta och invanda blir åter synligt genom att man betraktar det med ett annat språks ögon, "för varje språk, det vill säga varje sätt att tala, har sina egna ögon".

Med dessa ord avslutar Herta Müller den första av de nio självbiografiska och berättande essäerna i samlingen Kungen bugar och dödar, som kom ut i förfjol och som nu fått en alldeles lysande svensk språkdräkt av Karin Löfdahl, som ger full rättvisa åt Müllers branta och förtätade bildspråk, där förhållandet till - och solidariteten med - modersmålet, urspråket, är det övergripande temat.

Müller, som sedan 1987 lever i exil i Berlin, tillhörde den tyskspråkiga minoriteten i Rumänien och lärde sig rumänska först i tonåren, när hon lämnade sin batanschwabiska hemby Nikzydorf för att studera tysk och rumänsk litteratur vid universitetet i Timisoara, där hon blev medlem i Aktionsgruppe Batan, en krets unga oppositionella författare och intellektuella.

Efter avlagd examen fick hon anställning som översättare vid en fabrik, men avskedades när hon vägrade samarbeta med den hemliga polisen, och det är nu hon börjar skriva de berättelser om barndomens och uppväxtårens slutna och intoleranta värld som ingick i hennes debutbok, novellsamlingen Niederungen, som publicerades efter kraftiga censuringripanden.

Men den hårdnande repressionen med de ständiga förhör och trakasserier Müller och hennes vänner utsattes för var inte den enda frontlinjen.

I essäerna återkommer Müller till de konsekvenser de första barndomsskildringarnas fräna vidräkning med den fascistiska mentaliteten i den lilla byn fick för henne själv och hennes familj. Vid ett besök spottade byborna henne rakt i ansiktet, frisören vägrade ta emot hennes 90-årige morfar som varit hans kund i årtionden och bönderna i kooperativet lämnade hennes mor ensam på fälten som bestraffning för den galna dotterns skamliga förräderi. Den familjemedlem som klarade sig bäst var hennes far, den alkoholiserade gamle SS-soldaten, som tyst och ihärdigt söp sig in och bort från det förflutnas fasor.

I en angivarstat som Ceausescus Rumänien har inte bara människorna utan också språket ögon och öron, inga betydelser är givna utan kan när som helst ändras genom ett diktat och de mest alldagliga ord kan plötsligt förklaras statsfientliga. Ett av de många tragikomiska exempel på totalitär idioti Müller ger är att det rumänska förlag som till slut pub-

licerade hennes debutbok censurerade ordet "resväska", eftersom den tyska minoritetens utvandring var tabu!

Den närmast elallergiska känsligheten för ordens laddning ger Müllers prosa en framåtriktad energi som skruvar upp och åt detaljskärpan till en hallucinatorisk intensitet, som gör associationerna samtidigt överrumplande drastiska och självklara, som i titelessän där Müller kopplar ihop orden Kung, Frisör och Hår till ett mått för människolivet. Kungen är ingen sagokung utan en schackpjäs hennes morfar snidade medan han satt i fångenskap efter första världskriget som tack för att kompanifrisören, en passionerad schackspelare, behandlat honom för håravfall. Frisören mäter håret och håret mäter livet : när en säck med avklippt hår från en man är lika tung som mannen, då dör han.

Med åren torkade virket sig snett och vint och kungen bugade, men morfar tappade aldrig håret mer. När han lades i kistan som hans svåger och schackpartner snickaren tillverkat var det tjockt och vitt. Ett kalt huvud, som på fotografiet av hennes mor under fångenskapen i Sovjetunionen, "hos kungen som dödar", eller hos de många vänner som hamnade i den fruktade säkerhetspolisens våld och nu de tyska nynazisternas rakade skallar, bildar ett ideogram där offrets skräck och bödelns självutplåning smälter samman.

Müllers grundläggande försvarsstrategi är sedan barnsben att uppfinna ett språk som kan lagra minnen och erfarenheter, ett språk varken "hjärtdjuren" (som hon kallar säkerhetstjänstens förhörsledare för att hon behövde ett ord som innehöll både rädsla och godtycke) eller den förhatliga hembygdens "polkaherrar" kan komma åt, ett språk där "handväskan blir större än staden, ögonvitan större än väggen, armbandsuret större än månen".

Den kampen tar aldrig slut. En slogan för en flyttfirma som lovar att ge möblerna ben blir för Müller en påminnelse om de visitkort den rumänska polisen gjorde hos misshagliga medborgare efter de rutinmässiga inbrotten: köksstolen som stod i hallen, tavlan som låg på sängen - att som ett barn fortsätta ta bilder på allvar är förutsättningen för ett språk som håller både våra sår och ögonblick av lycka öppna. Inte riktigt allt går att sälja med mördande reklam. I alla fall inte till alla.

Essäer

Ragnar Strömberg