Milles, var han inte n-z-st?

1 av 2
Carl Milles attraherades av det storslagna.
BOKRECENSIONER

Eva Nodins arbete om Carl Milles monumentalskulptur är en nervös vandring i minerat landskap. Överallt lurar obehagliga sanningar som grumlar berättelsen om skulptören vars konst absolut inte får förknippas med nationalsocialism och fascism. Boken som är en del i ett forskningsprojekt initierat av Millesgården, föregriper ängsligt varje negativ tolkning av det graverande material som författaren stött på i sin undersökning.

Det är ganska upprörande när Eva Nodin talar i förmildrande vändningar om Carl Milles väl dokumenterade nazistsympatier och antisemitism. Så här kan det låta: ”Förföljelse av människor på grund av ras, vilken det vara må, ansåg han vara barbari, men han kunde i viss mån ursäkta exempelvis utvisning och yrkesförbud med hänsyn till påstådd judisk dominans på det ekonomiska området under åren efter första världskriget.” Sådana små distinktioner tjänar i texten till att söka beskriva en politisk ambivalens hos Carl Milles. Det behöver väl knappast sägas att effekten är den motsatta.

Huvudtesen är att man måste göra bodelning mellan form och innehåll. Eva Nodin menar att en stil inte i sig själv kan vara bärare av en ideologi. Tanken är inte övertygande, vi vet ju i dag att nästintill alla odemokratiska system främjar en monumental, hierarkisk och förskönande estetik. Att Carl Milles attraherades av det storslagna kan naturligtvis inte kopplas bort från hans nazistiska sympatier.

Intressantare att fundera över är i vilken grad och på vilket vis de ideologiska preferenserna kommer till uttryck i hans konst. Och vart denna längtan efter totalitet förde honom konstnärligt. Om det borde Eva Nodins bok ha handlat. I stället skymmer hennes lite klumpiga äreräddning en intressant omständighet: många av Milles skulpturer är faktiskt bra konst, till skillnad från de menlösa verk som främjades av nazisterna och som fallit i barmhärtig glömska.

Under kriget vistades Carl Milles huvudsakligen i USA där han nått framgång och hade många uppdrag. Man skulle kunna göra tolkningen att han därmed befann sig på de allierades sida, men då glömmer man att amerikanarna gick in sent i kriget och att deras isolationistiska linje länge bidrog till att släta över nazisternas förbrytelser. Breven härifrån vittnar dessutom om ett obrutet stöd för Tyskland.

Däremot kan man ju tänka sig att vistelsen mjukade upp Milles formspråk något. Liknar hans skulpturer inte ibland Walt Disney-figurer? De har den där humorn som saknas hos utpräglat ideologiska konstverk. Här finns något lekfullt och dekadent som kanske till och med hade förpassat några av dem till Entartete Kunst-utställningen om de gjorts i Europa.

Carl Milles skulpturer fascinerar genom att han lyckas få kropparna att sväva i luftrummet. Ibland har gestalterna bara kontakt med en tå mot underlaget, de just på väg att övergå till ett viktlöst tillstånd. Tänk bara på änglarna i trädgården ute på Millesgården, hur de rör sig i luften lika hemtamt som fåglar. Kanske krävs det ett visst mått av naiv storhetslängtan för att få brons och sten att lyfta. Och måhända är det först i själva svävandet som konstnären lyckas befria sig från de tyngande idéerna.

Konstbok

Camilla Hammarström