”Jag kunde inte bara vara ett vittne en gång till”

ANDERS PAULRUD läser Susan Sontags essäer och hittar en storslagen upplysningsmänniska

BOKRECENSIONER
Susan Sontag i Sarajevo i augusti 1993 då hon mitt under belägringen regisserade "I väntan på Godot" tillsammans med de lokala skådespelarna.
Foto: ENRIC MARTI/STF /AFP
Susan Sontag i Sarajevo i augusti 1993 då hon mitt under belägringen regisserade "I väntan på Godot" tillsammans med de lokala skådespelarna.

En bild från Sarajevo, den 16 augusti 1993: Susan Sontag regisserar Samuel Becketts I väntan på Godot tillsammans med två lokala skådespelare mitt under belägringen. Serbiska soldater ligger i de vackra och hemska bergen som omger staden och utsätter den för ständiga granatattacker. Krypskyttar. Folk dör. Dör när de går på gatan, dör när de hämtar vatten, folk blir galna innan de dör. Svälter.

Susan Sontag, vars död i december 2004 kändes ovanligt bedrövande, tillhörde vår tids betydande intellektuella, med sin bredd och kunskap och sin unika förmåga att tala om många saker och få dem att hänga ihop - konst, litteratur, fotografi, politik. Som medborgare i ett land (USA) vars politiska och etiska kultur inte befrämjar en intellektuell hållning utan snarare odlar misstro och förakt gentemot de eftertänksamma, stod hon ut som ett föredöme i sitt försvar av själslivet som sådant. Hon var ibland plågsamt medveten om vad detta sisyfosarbete handlade om: att förkroppsliga och försvara en hög standard för tankelivet, ofta i stark opposition mot sitt hemlands politiska cynism. Lika ofta visade hon en stark ovilja mot den nihilism som alltfler västerländska medier ägnar sig åt.

"Vad ens sympatier än lockar en att göra har man ingen rätt att uttala sig offentligt förrän man varit på plats själv och någorlunda lång tid i verkligheten upplevt det land, det krig, den orättvisa eller vad det nu må vara som man pratar om. I frånvaro av sådan förstahandskunskap och upplevelser: tystnad", skriver hon i ett brett urval av sin essäistik som utkommer på svenska i dag, Där tonvikten ligger.

Så hon reste dit. Till Sarajevo. Första gången i april 1993 och sedan tillbaka i juni för att påbörja arbetet med att sätta upp I väntan på Godot. Hon arbetade med de skådespelare som var kvar inne i den plågade staden.

Nio gånger reste hon in och ut ur det belägrade Sarajevo, sprang över flygfältet eller åkte bil in över Igmanberget.

"Jag kunde inte bara vara ett vittne en gång till", skriver hon.

I två långa essäer beskriver hon tiden i Sarajevo, Att vänta på Godot i Sarajevo (1993) och "Där" och "här" (1995). Om chocken vid det första besöket i Sarajevo, eländet, alla som dog, och chocken vid återinträdet i den normala yttervärlden. De oförstånde människorna. "Hur kan du sätta upp en så tråkig pjäs i en belägrad stad, folk skulle väl behöva en komedi "", eller "Hur kan du tillbringa så mycket tid på ett ställe där folk röker hela tiden?"

Detta var inte 1930-talet, inte heller 1960-talet då det internationella solidaritetsarbetet fick ett genombrott. Detta var i slutet av förra århundradet och världen såg på utan att göra något, dagligen såg vi hur den vidriga belägringen av Sarajevo kunde pågå, hur den etniska rensningen och de mänskliga grymheterna pågick. Tv-teamen var där. Flera av de bästa journalisterna, som Roy Guttman, var där och rapporterade med förhoppningen att om världen bara fick veta så skulle detta helvete stoppas.

Men det "internationella samfundet" lyfte inte ett finger.

Och den internationella solidariteten drabbades av ett obevekligt förfall.

Susan Sontag kan ha rätt i att det har varit en journalistisk och akademisk plattityd att kalla de intellektuella för en utdöd klass. Lika rätt kan hon ha i att de västerländska samhällena visar förvirring och ansvarslöshet, själviskhet och feghet.

I sin sista bok, Att se andras lidande, uppehåller sig Sontag vid vad hon kallar vår tids åskådarkultur. I fallet Sarajevo blev denna åskådarkultur fullt synlig i all sin cynism; de dagliga bilderna under mer än tre års belägring bidrog visserligen till en opinion mot serberna, men de visade också något annat; bildens avgörande betydelse för urvalet av vilka krig och katastrofer som är medialt gångbara. En annan sak: övermättnaden av bilder förminskade människors förmåga att bry sig; Sarajevo och dess invånare reducerades till en lidandets logotyp. Verkligheten blev till en bild av verkligheten.

Vi blundade - och tittade.

Det är en fröjd att läsa med vilket förakt hon argumenterar mot cyniska intellektuella - naturligtvis franska - likt André Glucksmann som gjorde en berömd dagsutflykt till Sarajevo och därefter meddelade världspressen att utgången av kriget skulle avgöras av vad som var mediatique, eller värre, Jean Baudrillard som drev tesen att den enda "existerande verkligheten är simulerad".

Hos Sontag, som i högsta grad var en upplysningsmänniska, slipper man sådant skitsnack. I stället erbjuds man sammanhang, och hennes förmåga att inte göra oförenlighet mellan intelligens och ande gör henne unik. Eller som Agneta Pleijel skriver i ett brev till Susan Sontag (Lyrikvännen 2/2005): "För dig var människan en helhet och en moraliskt ansvarig varelse ["] Med din beläsenhet och din bredd. Som riktar sig till många. Som talar om världen. Utan att bli pessimist. Som säger att en ny mänsklig sensibilitet håller på att födas mitt bland oss. Och att vi måste ta ansvar för den."

Just så.

Susan Sontags föredömliga moraliska ansvar har resulterat i många böcker som Konst och Antikonst, Om fotografi, Sjukdomen som metafor och den väldiga romanen I Amerika. Den nya essäsamlingen visar på hennes enorma bredd; hon skriver lysande om att läsa (Roland Barthes, Danilo Kis, Gombrowicz, Borges) och att se, och om hur "där" alltid borde vara "här".

Nu, tolv år efter hennes vistelse i Sarajevo, spelas I väntan på Godot på nytt . Pjäsen ges på den en gång under belägringen så sönderskjutna Nationalteatern. Nu omdöpt i Susan Sontags namn.

Essäer

Anders Paulrud