Satsa allt på Valente

BOKRECENSIONER

Den spanske poeten José Angel Valente (1929-2000) utvecklade sig med tiden till en mystiker med materien i guds ställe. Poesin blev hans praktik och poetiken hans teologi. De som skräms av pretentioner bör söka sig till andra diktare. Valente är en djupt pretentiös poet, som kräver av läsaren att hon satsar allt det hon har av öppenhet och sensibilitet i läsakten. Idag utkommer en generös urvalsvolym av hans diktning i svensk översättning med titeln Nollpunkt.

I en sen intervju kallar Valente det poetiska ordet för "den mänskliga frihetens sista fäste". Det är en formulering som säger en hel del om hans egen poesi. Han debuterade 1954 och gick strax därefter i frivillig exil. I Spanien rådde francismens järnnatt och Valente tillbringade de följande trettio åren utomlands i England, USA, Frankrike och Schweiz. Under hela denna tid förblev Valente dock en inflytelserik outsider i den spanska poesin.

Till skillnad från många andra spanska 1900-talspoeter har han aldrig försökt artikulera det specifikt "spanska". Hans poesi har en universell syftning, den är cerebral och skriftsinriktad, snarare än uttrycksfull och sångbar. En sen, men representativ dikt under Celanmottot "Singbarer Rest", lyder (i min översättning):

”Återstå

i det som återstår

efter elden,

rest, ensam

rot till det sångbara.

(Fenix)”

José Angel Valente hör också till de viktiga introduktörerna och översättarna i den spanska poesin. I linje med sin analytiska och dialogiska läggning arbetade han lika gärna tillsammans med andra som ensam. Från engelskan har han bland annat översatt Hopkins, Keats och John Donne. Från tyskan Hölderlin och Paul Celan. Från franskan Jabès och Camus. Från italienskan Montale och från grekiskan Kavafis. Listan berättar något om Valentes tradition. Men till den måste fogas det judiska, och i synnerhet det kabbalistiska tänkandet, liksom Johannes av Korsets mystik.

Ordet, i dess obegränsning och materialitet, står i centrum för Valentes spekulativa poetik. Det säger sig självt att en sådan poet är ett vågstycke för varje översättare. Lars Bjurman har dock funnit en klar och övertygande ton i sitt urval, som sträcker sig över hela författarskapet. Han låter sig inte förvillas av de många allusionerna och abstraktionslagren i Valentes dikt, utan väljer hellre en tydlig tolkning. En del av den filosofiska komplikationen här därmed försvunnit. Men i gengäld har José Angel Valentes dikter fått en poetisk lyster som, om världen är rättvis, kommer att få stor skaror av pretentiösa svenskar att böja sig över Nollpunkt:

”Vara.

Inte göra.

I hela varats rum:

vara, vara sig, bryta upp

utan att gå

någonstans.

Till ingen.

Till intet.”

Lyrik/prosa

Magnus William-Olsson