Aftonbladet
Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Som de låter...och heter!

   Tofsvipan.

Det är hennes dagar. Runt de översvämmade åkrarna, över issörjan på stränderna.

t

t

t

t

t

t

t

t

t

t

t

t

t

t

t

 

r r

r r rr rrrrrrroooooouuuum

 

   Jag försöker beskriva hur hon troummar, mycket nära marken, håller sig nere, motoraktigt dunkande nere, gör sig tung. Innan hon gör sig ännu tyngre. Innan hon gör sig tyngre tyngre tyngre " lyfter!

Fick jag vara med och döpa henne skulle det få se ut ungefär så. Det bleve mitt bidrag.

Om ungefär detta har Lennart Nilsson skrivit en ny tankeväckande bok, anspråkslöst betitlad Orre, trast och trana. Somligt visar sig vara elementär etymologi. Som att de fåstaviga fågelnamnen örn, gås, tjäder, orre är äldst, återfinns i hela det indoeuropeiska språkområdet, från Irland till Indusdalen, och försvinner ner i tidernas morgon.

En mängd fågelnamn är ljudhärmande, det gäller fink, sparv, stare, duva (fornsaxiskans duba - med glidande b-ljud), ljudelementen i dessa arter kan också härledas till många språk. Även kråka, vet Nilsson att förtälja, liksom flertalet kråkfåglar, råka, kaja, korp, har onomatopoetiska namn. Långt a-ljud i fornsvenska gav å-ljud i modernt tal. På isländska heter den kloka, överallt närvarande kråkan fortfarande kraka, på danska krage, holländska kraai.

En kråkfågel saknar dock ljudhärmande namn, nämligen skatan. Varför?

Jo, den långstjärtade ansågs farlig, hon stod i förbund med ondskan, varför man inte vågade använda hennes riktiga namn utan omskrivningar. Dessa kom att bli dialektala. På samma sätt förhöll det sig med björnen och vargen (den grå), för att inte tala om fan själv, Den Onde, Hin Håle "

   Småfåglarnas namn har aldrig utomeuropeiska släktord, på sin höjd har de samgermanska namn. Var småfåglarnas sång förr bara en ljudkuliss? Tveksamt, menar många, till exempel den efterlängtade lärkan måste väl ändå ha utmärkt sig. Man måste här, argumenterar Nilsson, ta hänsyn till den våldsamma förändring som miljön i Europa genomgått. Först när skogarna röjdes och arealer uppodlades kom lärkan vandrande från Mellanöstern. Först den historiskt relativt unga jordbrukande människan lärde sig att älska det kvillrande vårlätet.

 

   Även om namnet vipa råder delade meningar, en del menar att det skulle komma ur fjädertofsen den har i nacken, "vippan", medellågtyskans wip talar för den förklaringen.

Men Nilsson pekar också här på ett möjligt ljudhärmande ursprung, det välkända klagande skriet (som dessvärre blivit allt ovanligare, arten tunnas ut) kunde väl skrivas vip, vip.

Själv är jag förtjust i det västgötska dialektordet bälghandske, där vipans breda vinge liknas vid de stora vantar som smeden hade när han skötte bälgen. Sån ritade jag av den när jag såg den första gången vinglande, i vilda saltomortaler över en äng vid Herrvik på östra Gotland.

Hos Georg Christoph Lichtenberg (1742-1799) läste jag nyligen: "Han gav namn åt sina bägge tofflor."

Joar Tiberg
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet