… och texter som glöder

BOKRECENSIONER

■ ■Ibland skäms man en aning.

Sedan 1997 har förlagschefen och översättaren Ingemar Rhedin på lilla Axion Edition gett ut den grekiska poeten Kiki Dimoula. Så sent som i höstas kom På spåren och Var hälsad aldrig. Jag tyckte mycket om dem, men någon text skrev jag aldrig. Det gjorde ingen annan heller.

Dimoulas dikter är fyllda av en ohejdad "vardaglighet" men lyckas ändå bli skrämmande existentiella och surrealistiska djupdykningar - det borde ha sagts, då.

nnJag tänker inte göra om mitt misstag när den envise Rhedin nu presenterar ytterligare en grekisk diktsamling, Katerina Anghelaki-Rookes Motvalls kärlek.

■ ■Anghelaki-Rookes starka röst liksom spränger sönder dikten. Det är som om hon vill säga mer än vad en text kan rymma och därför låter texten blomma ut i metaforer som borde få varje metaforskeptiker att häpna: Ljuset spottade dödens sista loska/på fönsterrutan,/löven guldfärgade rosslingar/och murgrönan en röd/slocknande flamma."

■ ■Det är uppfriskande, inte bara som språkligt experiment: texten glöder av en direkt och uppfordrande feminism.

Anghelaki-Rooke och Dimoula har en förmåga att låta den traditionella grekiska poesin smälta samman med modernistiska uttryck och en i levd erfarenhet bottnad samhällskritik.

Nu ska jag sluta skämmas.

Lyrik

Pelle Andersson