Bremer klippte och klistrade

Petter Lindgren läser en antologi om kvinnorätts- kämpen

BOKRECENSIONER
Fredrika Bremer.
Foto: ARKIV
Fredrika Bremer.

■ ■År 1854 gick det mesta av min hemstad Örebro upp i rök. Bara några få kvarter räddades undan lågorna och kunde senare bevaras för eftervärlden i kulturreservatet Wadköping, döpt efter Hjalmar Bergmans bok Markurells i Wadköping.

Branden kom att ingå i Fredrika Bremers kvinnorättsroman Hertha, eller En själs historia, berättar Birgitta Holm i antologin Fredrika Bremer - föregångare och förebild (redigerad av Anita Widén, utgiven av Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier). På ett förvånande modernt sätt (jämför Burroughs eller Sundman) klippte och klistrade Bremer i pressmaterialet efter branden, och monterade sedan in hela händelseförloppet - spridningen, antalet hemlösa, släckningsarbetet - i Kungsköping, den medelstora och mycket mellansvenska stad där handlingen utspelar sig. "Branden i Kungsköping är ett huvudinslag i det mytiska skeendet, ett Ragnarök, en apokalyps, en skärseld, nödvändig för den radikala andliga och sexuella nyordning som äger rum i romanen", skriver Holm.

■ ■Örebro är med också på ett annat sätt. Samtidigt som Bremer skrev på Hertha (som kom ut 1856) byggdes Sveriges första järnväg, på sträckan Örebro-Nora, ett bygge som i likhet med branden ges en framträdande plats i skildringen. Men en romanjärnväg är förstås inte bara en simpel järnväg till Nora, utan också en järnväg till "evigheten", vilket järnvägsbyggaren Yngve, Herthas älskade, yppar vid ett tillfälle. "Ett spår mot en ny ordning, ett spår byggt av det unga parets förvandlande makt", skriver Holm.

■ ■Fredrika Bremer gillade för övrigt att åka tåg (när hon talade om järnvägen använde hon alltid ordet "flyga", berättar Carina Burman i en annan av antologins texter) och såg teknikutvecklingen som ett tecken på mänsklighetens framsteg: "Lefve derföre tryckpress, ångbåtar med flere sådana anstalter ty de äro idéernas postillioner!"

Petter Lindgren