I stormens kärna

JENNY TUNEDAL läser en Edwardson som är tillbaka på hemmaplan

Åke Edwardsons åttonde bok om kommissarie Winter, "Rum nummer 10", utkommer i dag.
Foto: ANDERS DEROS
Åke Edwardsons åttonde bok om kommissarie Winter, "Rum nummer 10", utkommer i dag.
BOKRECENSIONER

”Det var hit han alltid återvände, till stadens centralpunkt. Det var lugnt i kärnan. I stormkärnan”, skriver Åke Edwardson, om sin kriminalkommissarie Erik Winter och hans lägenhet vid Vasaplatsen i Göteborg. I den åttonde boken om Winter återvänder också Edwardson till en sorts lugn kärna i sitt författarskap, efter att de senaste åren både ha lämnat deckargenren i romanen Jukebox och experimenterat inom den genom att skriva i novellform. Det märks att Edwardson är tillbaka på hemmaplan. Rum nummer 10 är alldeles lugnt och stadigt skriven, utan minsta darr på vare sig hand eller berättarstämma. Det är både beundransvärt och problematiskt.

Som läsare känner man sig onekligen trygg, och kan koncentrera sig på att följa brottsutredningen, men ofta är det som om romanens olika karaktärer, exempelvis de olika poliserna, faller i skugga under en stor, auktoritär allvetare som får dem alla att se, tänka och reagera som en sorts konturlösa små-Wintrar. Det finns liksom bara en enda blick.

En motvikt till detta är dock dialogerna, som Edwardson skriver så gärna och väl. När poliserna tänker högt tillsammans och när de förhör motsträviga vittnen är samtalen irrande och famlande, fulla av fraser på ett eller två ord. I det mumlande, trevande, tvekande finns många olika, tydliga röster.

Berättarperspektivet växlar ledigt mellan två tidsplan: ett alldeles nytt mordfall och ett arton år gammalt försvinnande har utspelat sig i samma rum - nummer 10 på det sjaskiga hotellet Revy. ”Ingen spårvagn passerade Revy. Det var ett egendomligt namn”, som Edwardson vitsar (och jag ler). Winter har arbetat med båda fallen, och läsaren får följaktligen en dubbelexponering av mannen - som ung, nyanställd polissnubbe och som medelålders, väletablerad kommissarie - men det tillför i alla fall inte mig så mycket.

Visst har Winter börjat ägna sig mer åt tinninggrått filosoferande över livet och meningen och (de i genren obligatoriska) frågorna om vad som egentligen händer med poliser när de nu ser så mycket ondska och lägger ner så mycket tid på att försöka förstå hur mördare tänker, och visst har han skaffat familj och större lägenhet, men framför allt framstår han som statisk. Överhuvudtaget är Winter en typisk detektivromansdetektiv som känner en febrig upphetsning när det rör på sig i mördarjakten, tänker för mycket på jobbet, amatörpsykoanalyserar vittnen och offer, och saknar självdistans.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite synd att Edwardson, likt så många andra deckarförfattare, envisas med att skriva bok efter bok om en så förutsägbar man.

Kriminalgåtan som vecklar ut sig över nästan två decennier är dock betydligt intressantare och mer dramatisk än Erik Winters personliga utveckling. Historien om hur en familjeutopi byggd på lögner resulterar i tragik är faktiskt fullständigt oförutsägbar. I kärnan må det vara lugnt, men stormen är andlöst spännande.

Kriminalroman

Jenny Tunedal