Pappas flicka reser genom helvetet

Jenny Tunedal anser att ”Kennedys hjärna” är Mankells hittills viktigaste deckare - trots allt

Henning Mankell har skrivit sin viktigaste deckare hittills.
Foto: Björn Elgstrand
Henning Mankell har skrivit sin viktigaste deckare hittills.
BOKRECENSIONER

Ett liv "slås i spillror" när någon mördas. En detektiv, "gräver" efter ledtrådar, "pusslar" ihop bitar av information, och "fogar samman" en bild av sanningen. Man skulle med andra ord kunna likna en detektiv vid en slags arkeolog. Eller en brottsutredning vid en utgrävning.

Om man nu tycker om den typen av bildspråk. Henning Mankell gör uppenbarligen det. Detektivgestalten i hans nya deckare, Kennedys hjärna, är både bildligt och bokstavligt arkeolog: Louise Cantor "tyckte om att pussla med keramikflisor, föreställa sig helheter som hon kanske aldrig skulle kunna rekonstruera", som det står i början av boken. När hennes son dör hastigt och oförklarligt vill Louise följaktligen "pussla ihop skärvorna" och "tyda tecknen som kunde förvandla dem till den vackra urna de en gång varit". Arkeologmetaforiken känns i all sin förutsägbarhet symptomatisk för Mankells sätt att skriva. Mankell klär gärna personer och deras känslor och tankar i klyschor. När Louise Cantor läser sin döde sons brev är det "en smärtsam resa in i ett okänt landskap", och när sorgen drabbar henne beskrivs det som att: "En fördämning inom henne brast". Det här är språk som en massproducerad, men nödvändig och hållbar, overall att smidigt kränga över berättelsen.

Kennedys hjärna är dock en ulv i fårakläder - den berättar en hård och grym historia om kolonialism, likgiltighet, rasism, sexism och kapitalism, förklädd till trygg och lagom kittlande deckare. Man skulle kanske kunna anklaga Mankell för att vara ännu en kolonisatör, när han som vit man fiktionaliserar den afrikanska aidsepidemins konsekvenser och gör sig till uttolkare av andra människors utsatthet (utan att problematisera sin egen position), men själva poängen med Kennedys hjärna är att den är en ganska traditionell deckare, skriven av en världsberömd, manlig författare som vet hur en deckarintrig skall skötas och sköter den, samtidigt som något helt annat pågår.

Det är spännande att följa Louise Cantor kors och tvärs över världen och det finns en gåta på vilken man vill ha ett svar, men för att få svaret måste man färdas genom helvetet på jorden, på ett sätt som inte är vanligt ens i de gruvligaste kriminalromaner.

Mankell har skapat en fiktion, men han erbjuder också en hel del information, av den art de flesta av oss helst ser bort ifrån. "Vi vet allt om hur afrikanerna dör men nästan ingenting om hur de lever", som det står i boken. Kennedys hjärna erbjuder så klart ingen helhetsbild av hur människor lever på den afrikanska kontinenten, men en väldigt drastisk gestaltning av hur det värsta tänkbara skulle kunna se ut, när jakten på pengar och jakten på aidsvaccin utövas av samma människor.

Huvudpersonen Louise Cantor är en på ytan självständig kvinna, men hennes position i tillvaron är helt bestämd av olika män på olika avstånd från henne. Det är älskaren hon lämnar, sonen hon förlorar, exmannen hon fortfarande älskar och pappan som är hennes allt. Dessutom hotas hon av ett antal skumma skurkmän i periferin. De enda kvinnor hon träffar eller överhuvudtaget pratar med i boken är sonens vackra och smala före detta flickvänner. I mötet med en av dem, som lever som prostituerad i Moçambique, anklagas Louise för att vara rasist.

Jag skulle vilja lägga till sexist. Hon älskar pompösa och självupptagna män, och är oerhört misstänksam mot kvinnor. Bilden av henne är ett rätt nedslående och inte särskilt originellt kvinnoporträtt. Hon är inte alls något föredöme utan bara en pappas flicka som far omkring och dricker mycket vin och har ångest, medan hon försöker ta reda på vad som hänt hennes son, så att hon skall kunna sörja och gå vidare med sitt liv. Det är helt okej. Hennes egoism, fördomar, svagheter och bristande kunskaper är lätta att känna igen sig i.

Henning Mankell kommer aldrig att bli min favoritförfattare. Men han är ju så många andras och jag hoppas att de kommer att gå man och kvinna ur huse och skaffa Kennedys hjärna. För den är trots allt hans viktigaste deckare hittills.

Deckare

Jenny Tunedal