Kul!

BOKRECENSIONER

■ ■ Man blir glad av att läsa det senaste numret av Glänta (1-2/05). Ämnet är visserligen sorgligt: humanioras påstådda avtynande i Sverige. Men häftets författare visar med sprittande rörelser att det fortfarande finns liv i landet.

I en ansökan till ett fiktivt vetenskapsråd undrar numrets redaktör Anders Johansson tillsammans med Mikael Vallström om forskningsfinansieringens rigida formella krav egentligen inte är till för att rensa bort det partikulära, ungefärliga, avvikande, känslosamma och levande - allt det som är knutet till det i djupaste mening "humana". Har inte den humanistiska forskningen i Sverige ofta gått ut på att minimera sin betydelse för omvärlden?

Inte underligt då om själva området glöms bort i de allt mer nyttoinriktade forskningssatsningarna. Möjligen kan man i några av Gläntas bidrag hitta en delförklaring till isoleringen. Kanske förekommer ett filosofiskt namn som Deleuze en gång för mycket för att man riktigt ska våga tro på tesen om den sanna humanistens självständighet.

Gammaldags hederlig akademisk polemik (Sven-Eric Liedman angriper Sverker Sörlin) bjuder numret på. En lektion i klassiskt grävande forskning får vi också av Jesper Svenbro i form av tre seminarier om den store antikvetaren Martin

P:n Nilsson och hans syn på de gamla kulturernas genetiska förfall.

Mycket annat läsvärt att förtiga på de närmare 200 oupphörligt stimulerande sidorna.

Torsten Kälvemark