HYPNOTISKT

RAGNAR STRÖMBERG läser en osedvanligt talangfull debutant - som borde våga mer

BOKRECENSIONER
Sara Gordans debutroman "En barnberättelse" utkommer i dag.
Foto: SARA MAC KEY
Sara Gordans debutroman "En barnberättelse" utkommer i dag.

Kanske är det för att understryka det filmiska stilidealet som Sara Gordan försett sin debutbok En barnberättelse med en kort eftertext där de parisiska och normandiska miljöer som utgör det dunkla dramats scenrum, anges som "inspelningsplatser".

Jag har oerhört svårt att föreställa mig att någon läsare skulle ha behov av en sådan markör, för En barnberättelse är så stilmedveten in i minsta flämtande skugga och val av bildvinkel, att det bara efter några sidor står fullständigt klart att Gordan är en ordregissör som inte överlämnar något till slumpen och att allt, varje ord och varje gest, är underkastade en och endast en vilja. Vad det är som berättas är däremot mer svårgripbart - vilket också det ingår i spelets regler, ska det snart visa sig.

I den hårt kontrollerade prosans fixeringsbad framträder en man och en kvinna som möts, skiljs, gör utflykter till havet, berättar drömmar för varandra och iscensätter erotiska rollspel med hotfullt viskande undertoner, med befallningar att inte säga något eller inte röra vid varandra som olycksbådande regianvisningar: "Vad kan en sån liten flicka heta? (tystnad) Ligger du här alldeles själv? /"/ Du är väldigt söt vet du. Jättesöt. Ska jag visa dig en sak? Vill du det? En sak som stora gör? (tittar bort, fingret i mun, dina hår är svarta och fuktiga)".

Allt som sker har drömmens obevekligt förutbestämda logik och Gordan förstärker den klaustrofobiska känslan med upprepningar och förskjutningar, där än den ena än den andra detaljen träder i förgrunden och deras innebörd förvandlas.

Men det är varken drömbeskrivningarna eller de många erotiska scenerna där förnedringen skymtar som fiskkroppar under den spegelblanka satsytan som berör mig starkast, utan det är just i detaljmåleriet som Gordans poetiska precision blir hypnotisk: "Jag vänder mig om och ser dig stelna till, din ena arm är lyft, du har en sten i handen. Vi ser på varandra utan att röra oss, vi hör båda två hur stegen fortsätter intill, lätta dunsar av fåglar som faller".

När ljudet av de där stegen som fortsätter, förvandlas till fågelkroppar som dunsar i marken öppnas en avgrund i den eleganta blanka ytan och i sådana ögonblick blir den dialektiska dansen mellan berörings ångest och begär som driver berättelsens aktörer, hisnande påtaglig.

Detta sker så ofta i En barnberättelse att jag blir mycket, mycket nyfiken på vad Sara Gordan med sin bokstavligen iögonfallande konstnärliga talang skulle kunna åstadkomma om hon i nästa bok överskred sitt eget estetiska program och lät en historia ta avstamp i det utsagdas dimension. Gordans sakliga bildsinne och säkra språkliga ekonomi är tillgångar som inte ska frysas till självändamål, utan användas.

Roman

Ragnar Strömberg