På sin höjd lite irriterande

BOKRECENSIONER
Marie Darrieussecq.
Foto: NORSTEDTS
Marie Darrieussecq.

■ ■I en inte alltför avlägsen framtid men desto mer avlägset geografiskt utspelas Marie Darrieussecqs roman White. På ytan behandlar den ett forskningsprojekt mitt ute på den antarktiska kontinenten, något djupare handlar den om man, kvinna, kärlek, liv.

Få platser tycks kunna uppbåda så mycket existentiell poesi som just Antarktis: här finns tiden, mätt i evighetstjocka islager, här finns det extrema vädret, tomheten, snöblindheten. Allt detta och lite till ryms i romanen men det är som om författaren måste suga ut exakt alla poetiska möjligheter och all stillhet ur platsen. Tillbakablickarna är många och fragmentariska, stämningen blir delirisk, som en darrig hägring.

De två personer som befinner sig i dramats mittpunkt fylls aldrig med kött och blod utan förblir platta, frimärkeslika. Darrieussecq snubblar farligt nära banal underhållning, trots långsamheten. I minus 40 stillnar det mesta och möjligen hänger berättarstilen samman med berättelsen på ett intrikat sätt. Men läsaren lämnas oberörd - eller på sin höjd lite irriterad.

Bok

Ulrika Stahre