En förlorad värld

BOKRECENSIONER
Henrik Nilsson.
Foto: Jeffery Richt
Henrik Nilsson.

■ ■ ”Om det är något jag vill veta är det inte hur världen fungerar, utan hur det känns, tänkte han.” Poeten och kulturjournalisten Henrik Nilssons noveller är vemodiga, drömmande och utspelar sig i eller i närheten av Lissabon. En författare går av vid fel station, irrar runt i en stad tills det mörknar och får av en slump tillträde till ”Mouras förening för nattligt berättande”. En annan man, döende och med smärtor, arbetar varje natt i Geografiska Sällskapets tysta lokaler för att bli klar med sin avhandling om en historisk sjöfarare. Istället blir han vän med städerskan, en kvinna från Angola. En violinist hittar några gamla sköra notblad i en vägg­spricka på ett gammalt hotell vid havet. Han inser att musikstycket är så underbart, så totalt uttrycksfullt att det skulle göra all annan musik onödig. Därför har noterna gömts undan. Han rusar ut därifrån: ”Det var inte musik att spela utan att sakna.”

Gatorna, kontoren, kaféerna, figurerna som befolkar dem känns kanske något begagnade. De gåtfulla kvinnorna, männen som tycker att livet går dem förbi. En förlorad värld. Men språket är vackert utmejslat, de ofullkomliga liknelserna konstfärdigt uttänkta: ”Vi är som väldiga fresker i nersläckta salar, täckta mästerverk, tänkte han.”

Noveller

Pia Bergström