Mer kropp än ande

PIA BERGSTRÖM ser heliga Birgitta få liv - men vad hände med hennes gudstro?

1 av 2
Heliga Birgitta.
BOKRECENSIONER

Heliga Birgitta är Sveriges enda kanoniserade helgon. Men hon är ganska svår att förstå sig på. Var hon en mystiker, en förslagen överklasshäxa, en maktlös och utbränd åttabarnsmor eller en visionär renässansmänniska? Många har tolkat och omtolkat historiska fakta. Djärvt därför av Alexandra Coelho Ahndoril att ge sig på henne - romanen Birgitta och Katarina är om inte "realistisk" så i varje fall en sakpoetisk skildring av helgonets liv.

Coelho Ahndoril går tillväga ungefär som i den katapultprisbelönade debutromanen om Tycho Brahe, Stjärneborg. Korta, täta, nästan stillastående ögonblick sätts samman till en starkt sinnlig film i presens. Efter en svår förlossning ser tioåriga Birgitta moderns liv blöda bort, snart står hon själv brud, en stelt motvillig 13-åring som längtat efter att bli nunna men istället måste lyda sin maktkonspirerande far, lagmannen Birger Persson som valt en lierad lagmans son, Ulf Gudmarsson, till dotterns make. Ett politiskt och ekonomiskt gynnsamt parti.

Det ena barnet föds efter det andra och lämnas bort tidigt, enligt tidens stormanssed, till kloster eller annan fostran. Coelho Ahndoril visar lite övertydligt på Birgittas vrede över kvinnokroppens slaveri: inte ens sina egna livsfrukter får hon bestämma över. Och moderskärleken blir synonym med smärta, vilket gör att hon till sist stöter bort lilla Katarina, som svälter och plågar sig för att få återvända till modern från sitt påtvungna äktenskap.

Birgittas religiösa karriär skildras närmast som resultatet av änkans leda och sysslolöshet, mest av en nyck börjar hon fantisera och skriva hur hon tycker att saker och ting borde vara, istället, i Sverige och i hela Europa. Fromheten, ödmjukheten och övergången till ett osjälviskt och fattigt tjänande liv som Kristi brud beskrivs som ett slags kompensatorisk besatthet, ibland medvetet maktbegär, ibland rena sinnesförvirringen. När hon efter 20 år i Rom äntligen får sin egen drömordning, Vadstenas klosterregel, godkänd av påven låter författaren henne drabbas av något som nog ska likna skam eller plötslig grå klarsyn: "Ingenting - är - sant, tänker hon. Det har inte funnits någon som talat till mig, ingen ängel, ingen Jungfrumor, ingen Kristus "bara..."

Varje tid ser väl sin Birgitta. Coelho Ahndoril ser kön och klass och psykologi. Inte så mycket ande och själ som kropp, fysiska förnimmelser; snöglopp, mörkskumma rum, hukande hjon, björnfällar och hårflätning, pestbölder och dunster, blodsvart jord. Hon "förstår" inte Birgitta som till exempel Emilia Fogelklou gör i sin biografi ( Birgitta, 1955) men hon levandegör! Berättelsen är stark och suggestiv, filmdialogen kortklippt stötig, språket mycket vackert. Farofyllda och ångestridna (mörkt medeltida?) dagrar och stämningar är hon mästare på.

Men jag förstår inte varför man fascineras av Birgitta om man negligerar hennes "låga", den brinnande gudstron som verkar ha fyllt hennes tankar från barndomen. Jag tycker att Coelho Ahndoril med det feministiskt/psykologiska gör Birgitta till en kvinnokliché: en irrationell och nyckfull känslomänniska som (omedvetet?) utnyttjar de religiösa symbolerna som en väg ut ur den lilla världen.

Roman

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)