När en dotter tar sitt liv

BOKRECENSIONER
Pär Östling.
Foto: IDHA LINDHAG
Pär Östling.

■ ■Karl är köttbonde i byn Bofara, Hälsingland. Han lever ensam med sin tonårsdotter Carina. Hon är strulig, deppig och full av självförakt, tröstar sig med mat och skräp-tv. Mellan far och dotter finns en kärleksfull gemenskap men här pågår också ett ständigt förhandlande om gränser. Karl är en typisk tonårsförälder.

Att Carina ska dö står klart för läsaren redan på romanens första sida. Ändå kommer det som en chock tvåhundra sidor senare. Familjen samlas, modern Lena kommer resande från Skåne, liksom den äldre sonen Gustav.

Sorgen är kompakt och allt överskuggande, lika förlamande som döden själv. Den genererar skuldkänslor. Modern känner sig skyldig eftersom hon valde att separera. Karl för att han inte kunde se och förhindra vad som skulle hända.

Berättelsen skrivs utifrån ett framtidsperspektiv sjutton år senare av Karls sondotter, som bara var fem år vid tidpunkten för Carinas död. Den drivs av frågan om varför Carina tog sitt liv och är ett försök att rekonstruera livet före katastrofen. Men det finns inget entydigt svar, ingen orsakskedja som går att spåra. Allt hänger i och för sig ihop, men allt kretsar samtidigt kring en kärna av ovetskap.

■ ■Karl skrivs fram som en egensinnig och godhjärtad man genom alla de minutiöst redovisade resonemangen kring tekniska lösningar i bondelivet. Han lever helt med i sin tid; han är en moderniserad bonde med espressomaskin och stereoanläggning i lagårn. (Han spelar Dolly Parton för korna.) När grannarna deppar över hårda globaliserade villkor och industri som flyttar till platser med billigare arbetskraft finner Karl på ständigt nya projekt. Han är en överlevare.

Och hans far var likadan. Det berättas att fadern en gång klubbade en enorm ål. Det här är män som klarar sig, som betvingar såväl naturens krafter som EU-reglementen.

I romanen blir denna manlighet på något vis betydelsebärande i gåtan kring Carinas självmord.

■ ■Manlig dådkraft, kvinnlig längtan bort. Karls mor är helt frånvarande i berättelsen, och hans fru rinner ut ur hans liv som något obetvingligt, frihetslängtande. Själv blir han kvar med sina djur med en djup och osmält saknad i hjärtat.

Efter Carinas död löper Karls driftighet amok. Han flyr in i grandiosa fantasier om att bygga ett enormt växthus, med tre klimatzoner, där han ska odla oliver, fikon, kiwi och till och med ris. Det blir sonen Gustav som får rycka ut och föra honom tillbaka till verkligheten igen.

■ ■Det är mycket som imponerar i Pär Östlings debutroman. Den gestaltar vackert det faktum att livet har sitt eget lopp, bortom vår kontroll, och det är trösterikt.

Att till och med det mest "mänskliga", valet att ta sitt liv, är omvärvt av något som är större än vi själva, något som har med livets egen vilja eller brist på vilja att göra.

Roman

Cecilia Annell (kultur@aftonbladet.se)