Raseri & hopp

PIA BERGSTRÖM läser en skärpt bok om ett helvetes, lysande liv

1 av 4 | Foto: AP
Jane Fonda skriver om sitt liv och sina många roller - på film och utanför - i sin nya bok.
BOKRECENSIONER

När Jane Fonda ska göra en video om sitt liv för att visa på sin 60-årsfest ber hon sin dokumentärfilmande dotter Vanessa hjälpa henne med idéer. "Att du inte bara tar en kameleont och låter den kräla över bilden", säger dottern. "Aj", skriver Fonda, "Sådant var mitt rykte".

Att hon tar med kommentaren säger mycket om stilen och tonen i Mitt liv så här långt, en drastisk och välskriven självrannsakan av den snart 70-åriga Hollywoodstjärnan som var Vadims chica sexbomb på 60-talet, Vietnamaktivist på 70-talet, workoutdrottning på 80-talet och parant hustru till den filantropiske mediemogulen Ted Turner på 90-talet.

Dottern har inte fel. Men det som gör mig lite häpen är att hennes bok är så skärpt och djupsinnig. Fonda vågar också visa upp sitt liv bakom den tjusiga fasaden - sina svagheter, misslyckanden och sår. Hon är rik och berömd och har nästan alltid haft en assistent som skött skitsakerna men i sitt innersta kämpar hon med samma raserier som andra kvinnor. Jag som levt mitt högst oglamorösa kvinnoliv ungefär samma tid känner igen mig i många av hennes erfarenheter.

Jane Fonda föddes 1937, i en skvallertidningsbevakad och gravt dysfunktionell filmstjärnefamilj. Fadern var den i USA högt aktade skådespelaren Henry Fonda, modern, som kom från en förmögen östkustfamilj med anor från Henrik VIII:s tredje fru ( Jayne Seymor) skar halsen av sig på ett mentalsjukhus när dottern var tolv.

Jane var en pojkflicka som gjorde allt för att få den privat tungsinte och retlige faderns kärlek, men han hade inte så mycket att ge något av sina barn. Han såg kvinnor som vackra objekt som fanns till för att tillfredsställa mäns behov. Han tyckte inte om feta kvinnor. Den känslige sonen Peter föraktade han öppet. Syskonen blev uppfostrade av barnflickor, och Jane, som tidigt lärde sig att vara andra till lags, försökte göra sig älskansvärd för hans unga fruar. Vissa beskriver hon med stor tillgivenhet.

På Vassar lärde hon sig kräkas upp maten och äta vätskedrivande dexedrintabletter som hon blev glättig och ännu smalare av. Hon tjänade extrapengar på modelljobb, gick Lee Strasbergs teaterskola, fick sina första filmroller. Att hon var Fondas dotter och bekant med Hollywoodeliten sedan barnsben underlättade. Men Strasberg fann henne mycket begåvad.

Under en vistelse i Frankrike träffade hon nya vågen-regissören Roger Vadim. Han hade just gjort slut med Brigitte Bardot. Fonda gjorde allt för att vara som han ville ha henne - sexuellt frigjord, "engagé", som hela den parisiska kultureliten, till exempel Vadims vänner Simone Signoret och Yves Montand. Aldrig svartsjuk fastän han tog hem prostituerade och aldrig penningfixerad, så fult enligt Vadim. Så hon lät honom spela bort hela hennes miljonarv från mamman. Fonda framhåller hur sexigt det kändes när han härskade över hennes kropp framför kameran i den lekfulla och "campa" Barbarella. Han förväntade sig också att kvinnor skulle betjäna honom i allt som rörde hemmets städning och matlagning och sånt, och Fonda, som växt upp med tjänstefolk, ställde upp. Men hon betonar att han var en bra, ömsint och fantasifull far för deras dotter Vanessa, liksom för sina barn med Anette Stroyberg och Catherine Deneuve. Snart tröttnar hon på hans spelberoende och alkoholism. Hon återvänder till USA men lämnar lilla Vanessa kvar.

Filmerna hon skriver om är väl nästan glömda. Ingen står på klassikerhyllan i min videobutik. Hon fick en Oscar för sin roll som den prostituerade Bree i Klute, en smart snut och en annan som bästa skådespelerska i När man skjuter hästar så... Hennes strävan var att medverka i filmer som kombinerade Hollywoods slagkraft med ett socialt budskap skriver hon efterklokt. Julia med hennes idol Vanessa Redgrave var hon nöjd med. Liksom kontoristfilmen 9 till 5 och Hemkomsten (om en Vietnamveteran) som byggde på hennes egen idé. Kinasyndromet var från början ett manus av Michael Douglas som tog flera år att omarbeta och skaffa pengar till. Få trodde på den. Ändå fick filmen en kuslig synkronicitet med olyckan i Harrisburg när den blev färdig 1979.

Men hur blev egentligen denna lyxdonna i minikjol och höga stövlar den bespottade och hånade (och osminkade) "Hanoi Jane"? Hon förklarar det själv som påverkan av det radikala klimatet i Frankrike. Där hon fick se USA:s aggressiva politik utifrån. Uppväxten var inte heller utan politiska diskussioner. Henry Fonda hade hyllat Roosevelt och New Deal och hans främsta roll var den som Tom Joad i filmatiseringen av Steinbecks Vredens druvor. Den enda gången hon såg sin far gråta var när Roosevelt dog.

Under Vietnamkriget var Fonda engagerad i GI-rörelsen, som organiserade soldater mot kriget. Hon reste runt och diskuterade och agiterade i olika militärstäder och spelade antikrigsrevy med bland andra Donald Sutherland. Hon talade på demonstrationer och möten. Under den här perioden gifte hon sig med den radikale Tom Hayden och de bosatte sig i ett enkelt hus och arbetade också mot rasism, för aborter, för indianernas rättigheter, för miljön och för ekonomisk rättvisa.

Efter Watergate stiftade kongressen en lag om offentlighet som gjorde att hon kunde läsa sin egen tjocka dossier från FBI, CIA och DIA (försvarets underrättelsetjänst), ungefär tjugotusen sidor. Nationella säkerhetsrådet hade 1970 buggat hennes telefon, transkriberat samtalen och delat ut dem både till Nixon, Kissinger och andra högt uppsatta tjänstemän. Lögner spreds till pressen. Detta kapitel är nog det mest fängslande i hela boken. Man inser att en populär sexsymbol som Jane Fonda kan göra skillnad, kan utgöra ett hot mot makten: "Underskatta aldrig vad som kan finnas under ytan på en tuperad blondin med lösögonfransar."

En gång besökte hon ensam Nordvietnam för att få fram fakta om bombningar av jordfördämningar som militären mörkat. I intervjun med Stina Dabrowski i tv var hon noga med att betona misstaget med att då låta sig fotograferas sittande i en luftvärnskanon (riktad upp mot de amerikanska pojkarna i B52-orna).

I biografin skriver hon: "Om jag blev utnyttjad så tillät jag det. Misstaget var mitt, och jag har betalat dyrt för det - det gör jag än i dag." Hon ångrar just denna bild men ingenting annat. Hon vidhåller bestämt att hon aldrig uppmanat soldater att desertera och att krigsmotstånd inte är landsförräderi som vissa av hennes landsmän tycker. Och hon är mycket vass i sin kritik av USA:s nuvarande krigspolitik.

Det är klart att varje skriven livshistoria blir just en historia, med mönster som verkar meningsfulla i efterhand. Slumpen och flockdjuret vill ingen låtsas om. En självbiografi är ju också ett sätt att skapa sig själv. En perfektionist som Fonda som kräktes upp maten i tjugo år och i 40-årsåldern med hård daglig träning omskapade sin kropp så att alla tecken på åldrande och slapphet utplånades är naturligtvis ytterst noga med sina sanningar.

Den tid hon tycks ha haft svårast att skriva om är åren med Ted Turner. Hans rädsla för ensamhet och hektiska resor mellan de 23 rancherna i Montana, Georgia, Venezuela, Argentina tycks ha tagit all hennes kraft... Turner äger 800 kvadratmil mark! Och 40 000 bisonoxar! Men det mesta känns ärligt och man gillar henne, kanske just för att hon så modigt visar upp hur mycket av hennes ansträngningar som styrts av självhat och längtan efter andras, speciellt männens kärlek.

Hon säger sig ha omformat sig själv tre gånger och blivit den kvinna som respektive make haft behov av. Hennes träningsvideor som sålt mer än några andra rullar i videobranschen bekostade Tom Haydens valkampanj till senaten. Ändå såg han ned på hela workoutgrejen. Och naturligtvis hennes silikoninplantat. Och lämnade henne för en yngre kvinna.

Hon skriver att hon i själva verket har hatat sin kropp och haft ångest för sex ända till femtioårsåldern. Ett oerhört avslöjande av en kvinna som jobbat så hårt för att vara sexuellt attraktiv. Hon skriver också att hon inte kommit någon av sina män så nära att hon vågat visa hela sig själv. Den människan vet hon ännu inte riktigt vem det är, men hon säger sig ha hopp om att hitta henne i den sista, mogna akten av sitt liv.

Och det är det där envisa hoppet - kanske illusionerna, grundade i sextiotalet, om att det dåliga kan bli bättre, att sanningen befriar, och att det finns sann kärlek, absolut närhet, att rättvisa och fred är möjligt - som är så oemotståndligt. Och Upplivande. Jane Fonda tycks aldrig tröttna eller bli cynisk. Genom hela boken känner man hennes starka, amerikanskt optimistiska tåga, en vilja att göra en insats, lösa problem, att göra det dåliga bra.

Det är inte så många i världen som har det där.

Biografi

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)