Skrivet med stor sorg

GUNDER ANDERSSON läser en av vår tids proletärförfattare

BOKRECENSIONER
Mustafa Can.
Foto: LARS TUNBJÖRK
Mustafa Can.

Om begreppet arbetarlitteratur äger någon relevans i dag, vilket kan diskuteras, så är det författarna med invandrarbakgrund som förvaltar traditionen och för den vidare. Det menade Göran Greider och Tony Samuelsson på ett seminarium på Brunnsvik.

Mustafa Can, född i turkiska Kurdistan, debuterar i dag med Tätt intill dagarna, en bok som ger syn för sägen. Det är en på många vis klassisk utvecklingsroman med fattigdom, socialt underläge, kampen för egenvärde, erövring av kulturen, strid mot samhällets hegemoniska maktstruktur, som ibland också inkluderar förakt för den avvikande som vill komma sig upp. En klassvandrarproblematik, där det individuella dramat här är ännu större än i de klassiska arbetarromanerna, eftersom det inte bara handlar om att byta klass utan också om att överbrygga en språk- och kulturbarriär.

Men boken är samtidigt, och kanske framför allt, ett sorgekväde över en älskad mor. Denna fantastiska kvinna, som aldrig fått lära sig läsa, men under viss möda lärt sig att skriva sitt namn. Seg, uthållig, stolt och envis, ständigt stödjande, som födde fjorton barn varav sju dog.

Under en allt större förtvivlan skildrar Mustafa Can hennes dödskamp från början till slut, jag tippar att det är en av de längsta döendeskildringarna i svensk litteratur. Efterhand inser han till sin förskräckelse hur lite han egentligen vet om sin mor, att hon i många avseenden är en främling.

Efter begravningen nere i Kurdistan börjar han forska i hennes förflutna bland vänner och släktingar. Hon är den av föräldrarna som stått honom närmast, fadern arbetade många år i Sverige innan resten av familjen kom efter.

Nu lär Mustafa även känna faderns historia, från en uppväxt och en tillvaro i svält och umbäranden innan ett förtvivlans mod fick honom att flytta, först till Tyskland, sedan till Sverige. Något som han senare kom att ångra, trots välfärdssamhällets trygghet och bekvämlighet, när barnen rotade sig och inte vill flytta tillbaka till Kurdistan, medan han själv alltid längtade hem och vill återvända.

Fadern ger kropp och röst åt den vanliga exilproblematiken, att "ryckt ur sin groningsgrund" leva som rotlös. I så måtto är Mustafa Cans berättelse en familjetragedi, men samtidigt en skildring av en ständigt pågående förändring, oavsett vad föräldrar ser i backspegeln.

Tätt intill dagarna är en bok, skriven utifrån en stor sorg, fylld med upprörande människoöden och starka känslor. Men också kluvenhet. Känsla för mor och far, för släkten, den kulturella bakgrunden. Kluvenhet inför att detta kulturella arv i mångt och mycket är dömt att försnillas på lång sikt.

Mustafa Can bjuder en stark läsning som dock ibland skäms av en viss mångordighet, tendensen att upprepa det som redan sagts. Inför pocketutgåvan tycker jag han ska se över texten i enlighet med den gamla sanningen "less is more".

Självbiografi

Gunder Andersson