Den som väntar på något gott

BOKRECENSIONER
Håkan Nesser.
Foto: Mats Strand
Håkan Nesser.

■ ■ Människa utan hund är den första delen i Håkan Nessers planerade romankvartett med den italienskättade kriminalinspektören Gunnar Barbarotti i huvudrollen.

Det finns flera skäl till att läsaren får vänta hundratalet sidor på Barbarottis entré, ett av de viktigaste är att Nesser som den slutna världars berättare han är, först vill etablera sitt nya universum, småstaden Kymlinge, en av förbjudna begär och ondska sönderfrätt idyll, vars melankoliska topografi Nesser skruvar åt varv efter varv tills allt utsöndrar en vilsen, olycksbådande ödslighet.

■ ■Det avgörande är dock att den minsta gemensamma nämnaren för erotiken och historieberättandet är fördröjandets konst och det är också i denna "uppskjutandets ljuva lidelse" som Nesser låter en vuxen kvinna undervisa en ung pojke. Förförelsen innebär att de överskrider en gräns och i den moraliskt gammaltestamentlige Nessers berättelser bestraffas tabubrott obönhörligen.

Barbarotti får vackert vänta i kulisserna medan Nesser målar upp en familjs sönderfall med bred penselföring och dyster kolorit: familjen Hermansson samlas på årets mörkaste dag för att fira pappa Karl-Eriks och äldsta dottern Ebbas gemensamma födelsedag. I romanens upptakt vaknar mamma Rosemarie med en drömsyn kvar på näthinnan: två fåglar med varsin pratbubbla i näbben, som ställer henne inför valet att ta livet av sig själv eller sin man, Karl-Erik, som tänker sälja hemmet för att flytta till den spanska Senilkusten, ett beslut han som vanligt inhämtar hustruns samtycke till i efterhand.

■ ■Familjens svarta får är sonen Robert, vars havererade roman gett detta moratorium över ett Sverige i totalt andligt och moraliskt förfall dess titel och som blivit Runk-Robert med hela svenska folket, sedan han onanerat i dokusåpan Fucking Island. Här finns också den desorienterade Kristina och hennes obehaglige make ur överklassen, som anländer med sonen Kelvin och så den beskäftiga Ebba med sin make Leif och sönerna Henrik och Kristoffer i släptåg.

När två medlemmar av den dysfunktionella familjen försvinner spårlöst under natten är det så dags att möta Gunnar Barbarotti, en frånskild kriminalare som bor tillsammans med sin artonåriga dotter Sara och har en kärleksaffär på distans med kollega som är gift med en kollega. Agnostikern Gunnar har ett pågående vad med Gud, vars existens han är beredd att erkänna om den förs i bevis genom att hans modesta böner besvaras. Gunnars samtal med Gud ger upphov till en teologisk-filosofisk dialog av ganska lättsamt slag som löper genom hela romanen.

■ ■När väl själva deckarhistorien kommer igång, parallellklipper Nesser utredningen och familjemedlemmarnas själsliga upplösning och den hemska sanningen kommer i dagen, steg för lika skickligt som genretroget steg. De poliskollegor Nesser grupperar runt Gunnar Barbarotti, med den rappa Eva Backman i spetsen, är inte bara sympatiska och bitskt roliga, utan framställs som den enda kraft som kan rädda oss ifrån ondo.

■ ■När Barbarotti säger till en ung man att det inte finns någon anledning att oroa sig för avlyssning om man har rent mjöl i påsen, framgår det tydligt varför tonfallet är mer laddat och röstläget mer anspänt i denna Barbarotti-kvartettens första sats än någonsin i Maardam-dekalogen: Kymlinge är ett frontavsnitt i kriget mellan gott och ont, ett krig den som är fin i kanten obevekligen kommer att förlora.

Kriminalroman

Ragnar Strömberg (kultur@aftonbladet.se)