Det värsta kommer åter

I dag fyller Beckett 100 år. Det är tid att läsa hans dikter igen, skriver Jenny Tunedal

BOKRECENSIONER
Teckning: Pericoli
Teckning: Pericoli

Samuel Becketts korta prosatext Stilla handlar om ett sittande och solnedgång vid fönstret. Stirrande, fast, det är tiden som går. Allt är upprepning. Allt försvinner. ”Stolen någon anledning alltid samma plats samma position mot söder som om fastnaglad vid golvet medan i verkligheten varken lättare eller mer rörlig tänkbart. Eller var som helst någon som helst öppning stirrande ut på ingenting bara döende ljus alldeles stilla tills alldeles mörkt fast förstås ingenting sådant bara mindre ljus fortfarande när mindre inte tycktes möjligt.”

Raderna skulle kunna beskriva känslan av att läsa den poesi Samuel Beckett skrev vid sidan av de pjäser och romaner som gjort honom berömd. Dessa dikter avger ett mindre ljus, fortfarande när mindre inte tycks möjligt. De skriver sig tätt intill intet, säger nej, inte, ingenting, vägrar. Vägrar både tystnad och tal, både kött och ord, både minne och glömska. Skelettartat. Giacometti-hårt. Ibland nästan hånfullt. Svarslöst. Kanske sanningsenligt, på ett plågsamt sätt. Man är en ensam.

I A.D:s död skriver Beckett:

”och där vara där ännu där / tryckt mot min gamla planka ärrad av svärtan / från de blint krossade dagarna och nätterna / att vara där att inte fly och fly och vara där / böjd mot bekännelsen från den döende tiden / att ha varit det den varit och gjort det den gjort / / och vara där och högt ovan stormen dricka / den obotliga tidens skuld / fastklamrad vid det gamla träet vittne till uppbrott / vittne till återkomster”

Dikten ingår i en svit daterad 1947–1949. Den handlar om den avlidne vännen Arthur Darley, men framför allt handlar den om kriget som en tid av destruktion, ockupation, förintelse. Förstörd tid. Tid som inte går över. Obotlig tid. Obotlig, smittsam skuld. Varje människa måste vittna, bekänna vad den döende tiden varit; vad den gjort och fått människor att göra.

Själv var Beckett motståndsman och tvingades fly Paris 1942 då hans grupp avslöjats av en kollaboratör. Efter sex veckor på flykt gömde han sig i bergsbyn Roussillon i den icke-ockuperade zonen i södra Frankrike. Tillbaka till Paris kom han först 1946, efter att ha tillbringat sex månader som volontär i ”la Capitale des Ruines” – den sönderbombade staden Saint-Lô i Normandie – tillsammans med bland andra läkaren Arthur Darley. Dikten som följer A.D:s död bär sorg, men också tröst: ”lev död min enda årstid / vita liljor krysantemer / nya nästen övergivna / aprilblads dy /vackra dagar gråa av frost”

Tilltalet är märkligt, nästan kärleksfullt, nästan tillgjort. Men det här är ändå en dikt som orkar vara intill döden; dödens övergivna, vackra tid är liksom en vår. Kanske den enda vår som bjuds efter någons död, när mörkret stannar kvar. Eller kanske en särskild, undantagsvår. En krigsvår.

Den amerikanska litteraturvetaren Marjorie Perloff tillhör de som lyft fram kriget och erfarenheterna av ockupation och flykt, som avgörande för Becketts författarskap. I essän In love with hiding: Samuel Beckett’s war, menar hon att viljan att lyfta fram ”universella” teman hos Beckett (människans alienation i ett fientligt universum, traumat i födelsen, oundvikligheten i döden och väntandet på något som aldrig händer) länge fick kritiker att blunda för den specifika historiska kontextens roll i texterna. Först 1973 skrev Beckettforskaren Hugh Kenner om kopplingarna mellan situationen i det av tyskarna ockuperade Frankrike och Becketts mest kända verk, I väntan på Godot:

”Två män väntar på en tredje som de bara känner under ett märkligt namn som kanske inte är hans riktiga namn. Landskapet är härjat och bombat. Världen var en gång öppen och tillräcklig, men är nu genomsyrad av meningslöshet. Mystiska utdelare av slag. En herreman och hans tjänare, på flykt. Och ångesten hos de två som väntar, deras ängsliga försök att inte märkas i en främmande miljö, där deras blotta närvaro skulle kunna väcka uppseende. Det är märkligt att läsare och publik inte lägger märke till det mest uppenbara med pjäsens värld, dess likhet med Frankrike under tyskarnas ockupation.”

Beckett genomlevde väntan, flykten, rädslan, förödelsen tiden då alla samtal präglades av misstro eftersom vem som helst kunde vara kollaboratör och principen var att aldrig berätta mer än det mest nödvändiga. Han hade ockupationen i sin kropp. Han har den i sin dikt. Men han skriver den inte som ett biografiskt minne, med namn, platser eller årtal, för:

”Minnen är mördande. Så du måste låta bli att tänka på vissa saker, på dem som är dig kära, eller snarare måste du tänka på dem, för om du inte finns det en risk att du hittar dem i ditt huvud, bit för bit. Det vill säga, du måste tänka på dem en stund, en bra stund, varje dag flera gånger om dagen, tills de sjunker för evigt i leran. Det är en order.”

Texterna får inte lov att vara i det förflutna, luta sig in i något som ägt rum, eller gått över. Det som hänt äger hela tiden rum, om och om igen. Beckett insisterar: ”det värsta / som hjärtat känt / det värsta / som huvudet kunnat säga / väck det / till liv igen / det värsta kommer åter / än värre”

En spådom, en sanning, som sägs med ett säreget lugn, ordknappt, bildknappt, sakligt. Tömt på överflöd, tömt på beskrivning. För att använda Perloffs ord: ”Beckett skrev aldrig vad kriget och ockupationen var i Frankrike, men hur det kändes.”

Nu är det hundra år sedan Beckett föddes, och krig. Det värsta kommer åter. Människor går omkring i sina ockuperade länder, försöker leva, sörja sina döda. En del tvingas på flykt, bor i läger, eller kommer till kallare länder med kallare hjärtan, med sina mördande minnen. Kanske är det tid att läsa Becketts dikter för hans sätt att göra känslan snarare än historien tillgänglig, för hans sätt att skriva krigets specifika erfarenhet, förvirring, död. Det ofattbara skriande försvinnandet om våren:

”ditbort

skriande långt

för en

så liten

fagra påskliljor

marschera

sedan där

sedan där

sedan därifrån

påskliljor igen

marschera

igen

skriande långt

igen

för en

så liten.”

(Under de senaste 48 timmarna har Israel dödat 16 palestinier. En av dem var en femårig pojke.)

Molloy genombrottet

Jenny Tunedal