Ut i det okända

BOKRECENSIONER
Engberg.
Foto: RICHARD LINDOR
Engberg.

■ ■Unga människor samlas nattetid på ett berg i Göteborg, tänder eldar, kryper ihop i sovsäckar och drömmer en gemensam dröm. Efteråt famlar de efter orden, de har inga språkliga överenskommelser om vad de varit med om. En flicka hävdar att drömmens värld är meningsfull till skillnad från den värld de lämnat och med frusen leda vaknar i när dagen gryr. Men ingen vet ju säkert.

I en annan av debuterande Martin Engbergs noveller hemsöks ett syskonpar i ett hus på landet av hotfulla kopior av deras egna barnjag. De vill rätta till något. I en tredje installerar en man en "Silencion" i sin hyreshuslägenhet, en apparat som fångar in alla ljudvågor och skapar total ljudlöshet.

■ ■Jag läser in alienation, flyktförsök. Men invånarna i de nedgångna och deppiga miljöerna där ett kallt, smutsigt regn ständigt faller har ett slags oskuldsfullhet som är rörande. De gör envisa försök att komma i kontakt med en ordning före förstörelsen, med barnet i den vuxne, med den plötsliga tystnaden i larmet. Med något som kanske ännu är helt.

Den oskulden eller radikala verklighetsvägran finns faktiskt också i populärare genrer, som serier, skräck och science fiction, tänk Daniel Clowes Ghost world, Charles Burns Black Hole, Sjätte sinnet, Ringu, Dark Water. Drömmandet om andra världar kan se olika ut, det finns ändå hopp i dem, tankefrihet, även i det som kallas dystopiskt.

■ ■Nog kan jag se att Martin Engberg (f. 1974) låtit sig inspireras av Lars Jakobsons säregna metod att göra det vardagliga helskumt, men när Engberg låter sina drömmande personer säga att det ger "en känsla av omnipotens" att först se tingen lösas upp och sedan "återuppstå i nya kombinationer" tänker jag mest på vanlig trist galenskap. Att smårysa åt galenskap är väl ingen konst.

I alla fall roligt med en författare som ger sig ut i det okända. Det välkända är en masskonspiration.

Noveller

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)