En röst i natten

BOKRECENSIONER

■ ■Vad är det som gör en dramatiker av betydelse? Åtminstone två saker, att den värld som gestaltas står i ett absolut förhållande till sin samtid, och att där finns ett språk som inte är någon annans, varken andra författares eller de dramatiska personernas.

Allt Bernard-Marie Koltès skrev genomsyras av det som i dag kallas röst, en oefterhärmlig stil som utan att reducera karaktärerna omsluter den fiktiva världen och ger den ett signum. Det behövs inte många repliker för att känna igen honom, och att det var dramatiken han var ämnad för är tydligt i den tidiga romanen Flykten till häst, skriven i mitten av 70-talet, utgiven 1984, och nu i svensk översättning. Det är närmast, med alla sina scenanvisningar och markerade repliker, en pjäs utklädd till prosa.

■ ■Liksom i dramerna, I bomullfältens ensamhet, Robert Zucco, Västra kajen eller Kampen mellan negrerna och hundarna, ligger varje scen i mörker, hur högt solen än påstås stå. Horor, knarkare, dealers och poliser korsar varandras vägar, det är ett slags samhällets konkreta dialektik som präglar kampen för överlevnad där kärleken, den som alla desperat och mot alla odds söker, är det enda som kan besvärja ensamheten. Vore det inte för den skulle de flesta genast ta livet av sig.

I Flykten till häst flyr alla, från sinnessjukhuset, från de kyffen de bebor, från gatan, till och med från kyrkogården, den plats som både inleder och avslutar romanen. Där-emellan rör sig kvinnorna Félice och Barba, männen Chabanne och Cassius, som i ett råtthjul, allt tröttare och sjukare i en mardrömslik värld.

Det enda som trotsar svartsynen är språket. Eländet annekterar poesin med en suggestionskraft som får varje skildring från salongen att redan som idé framstå som unken.

Roman

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)