… PUNKEN

JENNY TUNEDAL läser om punk - och blir trött

BOKRECENSIONER

■ ■Född för sent har jag alltid önskat att jag hade varit där. På CBGB, New York, 16 juli 1975: Blondie, Television, Ramones. Eller på Black Swan, Sheffield 4 juli 1976: Clash och Sex Pistols. Eller, kanske helst av allt, på Marquee, London 4 mars 1979 när Joy Division var förband åt The Cure. Jag hade velat få gå förbi utanför affären SEX, där Vivienne Westwood pyntade väggarna med citat ur SCUM-manifesto och sålde de snyggaste t-shirtarna ever.

■ ■ Phil Strongmans Pretty Vacant, med undertiteln Punkens historia en gång för alla, borde vara en bok för mig. Men det är svårt att återge ett nu – speciellt om man som Strongman är mån om att visa att man var där (eller i alla fall någonstans i närheten) när det hände och inte förmår analysera vad det var som hände. Det blir inte spännande, mest rörigt, rentav tråkigt, med alla dessa skildringar av oh-så-kaotiska livespelningar och kontraktsbrott.

”Jag blir lite trött”, skriver Kajsa Grytt i förordet till den svenska utgåvan och syftar på tjejbandens frånvaro i boken. Jag blir mycket trött. Strongman förpassar de kvinnor som trots allt får vara med – som Westwood, Chrissie Hynde, Debbie Harry och Siouxie Sioux – till periferin. Hans (eventuellt sanningsenliga) bild av punken domineras av auktoritetstrogna, unga, vita heterosexuella män som vill ha så mycket uppmärksamhet och droger som möjligt på så kort tid som möjligt. Ändå hävdar Strongman att det var revolution på gång.

■ ■

Punken är död. Det har den varit ungefär sedan den första ”Punk’s not dead”-t-shirten såldes och jag var en av dem som köpte den. Men alla de där snygga, underbara låtarna och banden förtjänar en annan dödsruna än Pretty Vacant. Now I wanna sniff some glue.

Rockhistoria

Jenny Tunedal