PROGGEN

MIKAEL STRÖMBERG läser en ny bok om gammal musik

1 av 4 | Foto: bengt h malmqvist/premium publishing
Life.
BOKRECENSIONER

Efter en hård dag på jobbet bläddrar jag i ett uppslagsverk om svensk progg. Den säregne John Holm söker ögonkontakt. Turid sitter i sitt kök under en kärleksgobeläng. Gruppen Life vill likna Led Zeppelin. Och i Vaxholm demonstrerar man: ”Sluta hugga ned Bogesunds alla träd!”

Svensk flower power var en märklig tid. Å ena sidan hade vi Tages, snajdarna som lyckades kombinera Rättvikspolskor och psykedelia med melodier för topplistorna. Å andra sidan melankoliska grupper som Trettioåriga kriget, snabbspelare som Kornet och Soffgruppen. Plus alla dem som inte kunde spela: Blå tåget, Gunder Hägg, Gudibrallan.

Själv minns jag 70-talet som en trivsam röra av replokaler, Skogsnäskollektiv, graningekängor, överskottsrockar och Marschallförstärkare. Och linssoppa. Ingen låt var kortare än 20 minuter. Jammet pågick tillräckligt länge för att musiken inte skulle stelna. På så sätt kunde det slå gnistor, i stil med Kenny Håkanssons gitarr i gruppen Baby Grandmother (i en liveinspelning från 1967 som följer med boken).

Det är en glassig bok med tidstypiska typsnitt och färger. Av rankningssystemet anar läsaren att det är en bok för samlare i Tyskland och Japan. Jo, till min förvåning hittar jag både en och två grammofonskivor som rankas ”Rarity ” och ”Extreme rarity”. Men den är skriven inifrån med släktband till rörelsen och uppsåtet är inte att kritiskt granska utan att peka på mångfalden: uttrycken, musikerna, festivalerna, skivfodralen, etiketterna.

Tobias Petterson berör ändå knäckfrågan som alltjämt belastar epoken: progg versus progressiv musik. Proggen i Sverige tvärdog eftersom den satte musikalitet och teknik i kontrast till ett vagt ideologiskt innehåll. Först hade den karaktären av ett öppet stormöte där varje ögonblick kändes som en revolt, men snart blev den ett småskuret och slutet system för småpolitruker. I England och Tyskland spelade Genesis och Kraftwerk progressiv musik utan avsikt att stödja vänstern.

The encyclopedia of swedish progressive music

är en annorlunda coffeetable-bok. Som en markör för soffbordet:

”Här bor vi med våra ideal … men vi har blivit girigare med åren”

. Det stör mig lite att även allaktivitetsmusiken goes antikrunda. Men snart, antagligen mycket snart, tittar

Knut Knutsson

fram i rutan med ett knippe vinyler av Elda med Höns, Fläsket brinner, Hemkört och Stefan Daagarsson.

Musik

Mikael Strömberg