Löjliga familjen

MARIA BERGOM LARSSON har svårt för Eva Ströms nya roman

BOKRECENSIONER

■ ■ Eva Ström har ofta skrivit om döden. Senast i diktsamlingen Rött vill till rött där dikterna kretsar kring en mors död och döende. Men, som kritikern Bo Gustavsson skrev, i poesin transmuteras i själva verket ”den personliga sorgen och saknaden otroligt nog till en lovsång till livet”.

I Claires leende är anslaget annorlunda:

”Någon säger: Det här livet kunde jag inte leva.

Eller: Mitt liv kunde jag inte leva. Jag avstår. Jag avstår från blodet, musklerna, fasciorna, andningen, ögonen, huden. Jag avstår från morgonen, klockans tickande, lökväxtens sprängning av löken. Jag avstår.”

Varför tar en ung flicka livet av sig?

Claire är inte ensam, mobbad, sjuklig, fattig, ful eller på annat sätt misshandlad av livet. Nej, Claire Säwe är den alla avundas, vacker, begåvad och från en välbärgad familj med anor på Säwegården.

Men världen genom Claires ögon har förlorat sin glans, den har slutat att blicka tillbaka med värme.

■ ■När hon går på Uffizierna i Florens och tittar på Botticellis Våren ser hon bara färg på en pannå. När klassen ska måla en papegoja på bildlektionen ser hon plötsligt sin målnings fint utmejslade fjäderdräkt som ett uttryck för den säweskt pretentiösa förfiningen och stryker ett tjockt streck över målningen.

Eva Ström öser förakt över familjen Säwe. Hennes berättarjag kretsar ironiskt och distanserat runt släktens löjeväckande sidor. På samma sätt med några andra av romanens gestalter, till exempel den löjliga pianolärarinnan, som ångestfullt ser sitt svettiga klimakteriestrimmiga ansikte i spegeln och på något sätt förstår att livet ligger bakom henne. Eller den fåniga bildläraren som ska kallas teckningskonsulent och har ett halsband av granitstenar runt halsen.

■ ■

Varför dessa stackars personer förtjänar författarens ohöljda förakt vet jag inte. Det gör att jag faktiskt har svårt att ta till mig Claires leende. Kanske har Eva Ström velat visa hur världen kan upplevas när den förvandlats till vad

Almqvist

i

Amorina

kallar ett ishus? För det slutgiltiga, dödliga föraktet drabbar till sist Claire – hon beskriver sig själv som en nitlott.

Roman