Nja, Niemi

...den här gången lyfter det inte riktigt i Pajala, tycker MARIA BERGOM LARSSON

BOKRECENSIONER
Mikael Niemi.
Foto: Ulla Montan
Mikael Niemi.

■ ■ Populärmusik från Vittula, Mikael Niemis stora genombrott, hyllades av kritiker och läsare. Den belönades med Augustpriset 2000 och tidningen Vi:s litteraturpris, blev film och nådde en stor läsekrets. Mannen som dog som en lax, hans nya roman, utspelas också huvudsakligen i Pajala, Tornedalen. Det börjar som en deckare och fortsätter som en skröna med hopp till Stockholm och Afrika. Men Pajala är huvudpersonen.

I Populärmusik anknöt Niemi till pikaresktraditionen, anslog en lätt ironisk berättarattityd hämtad från Lazarillo de Tormes 1500-talsberättelse, 1700-talets skrävlarromaner eller Dickens Pickwickklubben.

Detsamma gäller hans nya roman. Den utgår från deckargenren men förvirrar snart begreppen och det enda som den har gemensamt med deckaren är mordet på de första sidorna.

Sedan rullar det på. Och vi får bara en otydlig bild av vem som egentligen höll i ljustret som halstrade Martin Udde och stekte hans tunga på spisen en ljus midsommarnatt. Här finns minst tre mördare med giltiga motiv och planterade föremål från mordoffret i sitt bagage.

Känslan av att det var Historien själv som höll i ljustret för att utkräva en rättmätig hämnd mot en gammal ondska dröjer sig kvar efter läsningen.

Martin Udde - bara namnen har en egen historia. Nederhed, Ånderman, Herdepalm, Östros (!), dessa nyligen tagna och försvenskade namn för att dölja ursprunget i Tornedalen och meänkieli, tornedalsfinskan.

■ ■Mannen som dog som en lax handlar egentligen om mordet på språket, om det språkliga apartheid som tornedalingarna levt med sedan Oskar II:s förordning från 1888 om svenska som undervisningsspråk i Tornedalens skolor och det språkliga mindervärdeskomplex det skapade hos generationer av tornedalingar. "Ett språkhugg rätt genom generationerna som snittade bort hela det gamla rika ordförrådet, /.../ alla berättelser som måste berättas på tornedalsfinska för att nå sitt fulla djup, en hel kultur som bleknade bort och stumnade medan svenskan satt kvar där på sängkanten utan att veta. Utan att förstå."

■ ■Det är mer än tydligt var Mikael Niemi har sin kärlek när han berättar om hur barnen plågades i skolan av den sadistiske läraren Martin Udde, den sedermera mördade. Eller när Esaias, en av huvudpersonerna, blir misstänkt för mordet och i fängelset vägrar delta i förhöret så länge han inte får en tolk vilket är hans lagstiftade rättighet. Här fylls hans språk av liv, vrede, humor och sinnlighet. Det firar också sina triumfer i beskrivningen av de kulinariska ljuvligheter som heter doppikopp, den första färskpotatisen doppad i smält smör. Men när intrigen förflyttar sig till Stockholms diskovärld eller ska nagla fast den kvinnliga åklagarens överklassdress blir den fylld av schabloner.

■ ■En så gudabenådad bok som Populärmusik från Vittula kan bara skrivas en gång. Den nya romanen vill inte lyfta, den har för många bollar i luften samtidigt. Ändå kan jag känna värmen från Niemis slutvision när han drar ihop trådarna i Pajalas sporthall och låter Norrbottens Big Band hängande från taket fylla hallen tillsammans med Pajalas Dragspelsklubb och stämmorna från en rysk kör till ett underskönt larm, "en hymn, en tacksägelse, en arktisk bön".

Roman

Maria Bergom Larsson