MOTBILDER

MIKAEL LÖFGREN läser två välbehövliga debattörer

1 av 2 | Foto: AP
Irakiska civila flyr från Falluja efter strider mellan amerikanska trupper och den irakiska motståndsrörelsen.
BOKRECENSIONER

Åsa Linderborg och Erik Wijk, flitiga medarbetare på Aftonbladets kultursida, har samlat sina skriverier om kriget i Irak från de två senaste åren. Boken har givits titeln Det är rätt att göra motstånd. Kriget och terrorn från Bush till Bodström. Den lite mystifierande underrubriken syftar på att det amerikanskledda kriget mot terrorismen också får konsekvenser på svenskt territorium och för svenska medborgare.

Ett bra knep för att undersöka om en utsaga är meningsfull är att negera den. Alltså: kan det vara fel att göra motstånd? Knappast, varför kallar då Linderborg och Wijk sin bok som de gör?

Skälet är att det irakiska motståndet mot den amerikanska ockupationen är ifrågasatt som just ockupationsmotstånd. I stället kallas det terrorism, självmordsbombare, attentat. Propagandamodellen är hämtad från Israel, som varit utomordentligt framgångsrikt i att identifiera palestinska självständighetssträvanden med terrorverksamhet.

Problemet är att det irakiska ockupationsmotståndet inte utan vidare låter sig definieras som ett folkligt förankrat befrielseprojekt. Motståndet mot den amerikanska ockupationen har flera bevekelsegrunder, och flera - ibland sinsemellan motstridiga - syften.

Så sett intar Linderborg och Wijk en position som närmast kan beskrivas som den symmetriska motpolen till de borgerliga ledarskribenter som tävlar om att stödja den förhärskande världsordningen. Deras bok förfäktar tesen att det är inte bara rätt att göra motstånd, motståndet i sig är rätt - eftersom det riktas mot något som definitivt är fel, nämligen den amerikanska ockupationen och ytterst den amerikanska imperialismen.

Det är typiskt att Wijk i ett inlägg med hetta invänder mot Arbetarens Andreas Malm som skiljer mellan bättre och sämre ockupationsmotstånd. För Wijk är sådant tal splittrande, eftersom det bortser från huvudkonflikten mellan folkens rätt till självbestämmande och imperialismen.

Linderborg och Wijk är radikala dissidenter av det slag som Jan Myrdal kallat "refraktärt". De älskar historiska jämförelser med nationella befrielsekamper, i synnerhet Vietnam. De ifrågasätter slappa, kringflytande definitioner av "terrorism", och har en skarp blick för justitieminister Bodströms inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter. Deras ordval är ibland fränt på ett lillgammalt sätt - "kolonialkrigens kolportörer", "nischxenofoben Lars Leijonborg", "(det) är åter tid att inta gatorna" - som påminner om tidigare, mindre avpolitiserade epoker i svensk kulturdebatt.

Är Åsa Linderborg och Erik Wijk nödvändiga, som Jan Guillou skriver i sitt förord? Ja, i varje fall välbehövliga.

Samhälle

Mikael Löfgren