Hoppfull sorg

JENNY TUNEDAL om Christine Falkenlands glasklara, vackra prosa

BOKRECENSIONER
Christine Falkenland.
Foto: Mats Bäcker
Christine Falkenland.

Ylva är en fallen kvinna. Ett offer. En mördad självmörderska med garderoben full av repstumpar och dödslängtan och ett foster i magen. En poet som inte vågar skriva. En kuksugerska sedan barnsben. Ingen kommer att sakna henne när hon är borta och romanen om henne innehåller ingen jakt på en mördare.

Ylva är ett fall utan lösning och Trasdockan är hennes berättelse, nedskriven under det år som börjar med återkomsten till barndomens herrgård i Dalsland och slutar med döden. Den är i högsta grad en fortsättning på det förtvivlat stilla könskrig på liv och död och kärlek som gestaltades i Christine Falkenlands diktsamling Om honom från 2004.

Dessa två av Falkenlands allra finaste böcker sprider många sorters ljus över varandra och att läsa dem intill varandra är fascinerande. Bilder och gestalter ur dikterna upprepas och utvecklas i romanen och det är som om det diktjag som fanns i poesin nu fått namnet Ylva och börjat uttrycka sig på glasklar, vacker prosa. Eller som om Om honom var alla de dikter Ylva inte klarar att skriva, där hon vankar kring sin blanka skärm.

Vem som vill får plocka denna vilsna, vissna blomma”, tänker Ylva när hon tvättar fittan med honungstvål och stänker på sig ”vaniljparfymen som så effektivt maskerar aggressivitet”. En hel kader av karlar vill så klart, några från det förflutna och några nya bekantskaper, däribland gods-ägaren och hyresvärden Carl och hans sjuttonårige son Gustav. Gustav bor i Ylvas gamla rum på herrgården, skriver dikter och ser flickaktig ut. Första gången Ylva ligger med honom är han rädd att han ska gå sönder. Ylva blir betagen, av honom som får henne att minnas sig själv.

Romanserna med Gustav och med den unga mamman Lou utgör de enda två ljusare stråken i Ylvas sexuella mörker med olika män, där hon mest bara låter dom och låter dom. Det har alltid varit så. Redan första gången hon har sex känner hon sig som ”en inrökt, uttjänt hora. Slut på det roliga. [?] Inget sådant som hör barndomen till. Bort med mödomshinnan, riv ner, få in luft och ljus. Skåda hästen i munnen, dra loss murbruk, blotta armeringarna. Döda henne långsamt och snabbare, längre in.” Efter förlusten av oskulden återstår bara ett liv som hora, även om Ylva aldrig skulle ta betalt, eftersom hon tycker om att vara ”som en utsträckt hand”.

Jag tänker på Gertrud Hellbrands roman Vinthunden från 2004. Raden: ”Jag är en flicka. Döda mig då.” Trasdockan är nära besläktad med Hellbrands bok, inte minst i skildringen av flickbarnets avgrundsdjupa fall in i kvinnodomen, men Falkenlands roman har, trots Ylvas död, betydligt mer försonligt, eller försonande, drag än Vinthunden som bara fortsätter att skära när det blöder och kärleken är död.

I Om honom finns raderna: ”ett utkrystat foster söker mig / genom tidens kyla”. När Ylva och hennes foster mördas har hon redan beställt tid för abort. Samtidigt var hennes återvändande till Mellerud kanske framför allt ett försök att återvända till ett barn som dog för länge sedan. Ylva minns skammen i att vara gravid tonåring och den hemska förlossningen, men hon drömmer om flickan som låg under stjärntäcket.

”Fostret inympat på mig.

Och allt som var kärlek.

Och allt som var som kärlek.

Och allt som ändå var kärlek.”

Det är vackert, en strimma hopp. Men det blir också sorgligt, när jag tänker att man som läsare i den här världen måste få veta att Ylva ändå älskade sitt barn och ville vara mamma för att kunna förstå och tycka om henne. Jag önskar att världen skulle kunna älska och sörja henne även om hon bara var en skamlig honungsfitta, besatt av kukar, poesi och döden.

Roman

Jenny Tunedal (kultur@aftonbladet.se)