Djävulen är ögonläkare

RAGNAR STRÖMBERG läser en virtuos lek med klichéer

BOKRECENSIONER
Christensen.
Foto: Ti Bergsmo
Christensen.

Myten om Faust, konstnären som sluter en pakt med ondskans makter och begår ett skändligt brott för att vinna odödlighet, är lika gammal som konsten själv. Hos Henrik Ibsen är konflikten mellan Livet och Konsten och de moraliska kardinalfrågorna om konstnärens rätt att använda och ”offra” andra människor det allt kretsar kring.

Ibsen är konkret och ständigt närvarande på alla nivåer i Lars Saabye Christensens nya roman Modellen. Konstnären Peter Wihl, som snart ska fylla femtio, arbetar med en ny stor utställning. Den ska bli hans återkomst till den stora konstscen som blev hans för ett kvarts sekel sedan med debututställningen Amputationer. Hans hustru, scenografen Helene, arbetar med en uppsättning av Vildanden. Ibsen som ”inspirationens skitiga källa” handlar inte bara om den tematiska sidobelysning parallellhistorien skänker Christensens diaboliska berättelse, utan även romanens dramaturgi och persongalleri är påträngande ibsenska med en psykologisk stilisering som tangerar men aldrig överskrider karikatyrens gräns.

Christensen vilar sannerligen inte på hanen utan använder de första tjugo sidorna till att ge både historiens förutsättningar och fördela karaktärsegenskaperna. När en löst springande hund går till attack mot den sexåriga dottern Kaia, egoismens och ondskans motbild, blir det hjärtskärande tydligt att Peter är lika feg i livet som hänsynslös i konsten, medan Helene är det orädda och känslodjupa förnuftets inkarnation.

Medan vernissagen närmar sig förlorar Peter synen ett ögonblick och får veta att han kommer att bli blind. Då gör Djävulen, i form av en gammal klasskamrat och ögonläkare med välförtjänt dåligt rykte, entré och erbjuder Peter synen tillbaka till priset av hans själ. Mer ska inte sägas här, än att Christensens skildring av organhandeln är skakande realistisk.

Romanens kanske främsta kvaliteter är den ibsenskt sparsamma och blytungt mättade dialogen där vad som inte sägs skymtar under ytan som fiskskuggor och den återhållna, svarta humorn som i scenen med den bisarra klassfesten dit han kommer i motvilligt sällskap med den lede frestaren.

Modellen är en skoningslös moralitet som på vägen hinner säga en hel del om den samtida konsten som ”senil och infantil på samma gång”, ett spel för gallerister där påhitt och optiska förvrängningar ersatt idéer och hantverk. Till sist: jag rekommenderar starkt att läsa det i prologen förebådade i dagsljus, för Christensens virtuosa lek med klichéer och läsarförväntningar är avledande manövrar för att läsaren ska sänka garden.

Roman

Ragnar Strömberg (kultur@aftonbladet.se)