För mycket av det goda

MARIA BERGOM LARSSON hör en författare överrösta sin huvudperson

BOKRECENSIONER
Björn Ranelid - skriver om den goda människan.
Foto: ULF HÖJER
Björn Ranelid - skriver om den goda människan.

Hur blir man en god människa? Finns hon överhuvudtaget? Och hur tas hon emot i en värld fylld av cynism, själviskhet och girighet? Jag tänker på Fursten i Dostojevskijs Idioten och Brechts goda människa från Sezuan. Båda slutar i mörker.

Björn Ranelid har uttryckligen valt att bli en godhetens skildrare. Kanske har detta bidragit till att han blivit något av den svenska litteraturens Don Quijote. "Godheten är det mest radikala, det farligaste och mest kontroversiella", har han sagt i en föreläsning om sin roman Krigaren.

Hans nya roman Hjärtat som vapen handlar om den goda människan, Julia. Redan i prologen berättas att när Julia var liten visste hon inte att hennes liv skulle "bli en utmaning mot hela mänskligheten, präster, teologer, obotligt sjuka och politiker i en handling som trotsade den heliga skriften och lagen i de flesta länder på jorden. Nu flyger Julias minne över Atlanten och många länder. Rosorna är snälla och givmilda och när de äntligen kan tala ber de henne att vila på ett av blombladen i trädgården. Hon har inte aska utan frömjöl på sina hälar. Sjung vackert för oss, Julia."

Julia är ett helgon och mina förväntningar spänns till det yttersta.

Ruben och Alice utvandrade från Sundsvall till Amerika i den stora emigrationsvågen under andra halvan av 1800-talet. De var inte ensamma, nära en miljon svenskar lämnade Sverige för att söka sig en ny framtid. De bosatte sig inte enbart i svenskbygderna i Mellanvästern utan också på västkusten. Dit for nu Ruben och Alice och bosatte sig i en liten by nära San Francisco. Ruben odlar jorden och skaffar bikupor. Så småningom föds två söner samt dottern Julia.

Hon är på många sätt en ovanlig flicka, begåvad och känslig. Hennes bästa vän heter Simon och mobbas av de andra barnen. Simon begår självmord av olycklig kärlek till Julia och hon ådrar sig ofrivilligt en skuld.

Ranelid följer Julia genom uppväxtens kriser när kantorn försöker våldta henne och alla försvarar honom på grund av hans ställning i byn. När hon upptäcker att fadern har slagit modern lämnar hon hemmet och tar tjänst hos en familj i en turistort vid havet. Här kommer Julias liv att förflyta. Hon utbildar sig vid familjens bageri och blir en duktig konditor. Hon får vänner som den svarta fönsterputsaren som senare kommer att möta ondskan i form av förtal och demonisering.

Julias liv förflyter utan egentlig dramatik, hon är älskad och omgiven av goda vänner. Hon får en son med en man som inte är från orten och som sviker och överger henne. Hon lever slutligen ett liv i självuppoffringens tecken. När hon till sist dör är det utan bitterhet. Jag ska inte föregripa slutet.

Kanske kunde detta ha blivit en fängslande och varm berättelse om en ovanlig kvinna som valt solidaritet framför framgång. Men Ranelid kan inte hålla fingrarna i styr och låta Julia tala i egen person utan måste oavbrutet lägga sig i och utbrista i salvelsefulla livsvisdomar. Som läsare får jag ingen chans att själv tolka Julias liv eftersom berättaren redan gjort arbetet åt mig. Den episka storyn lunkar på i monotona resuméer fyllda av korta huvudsatser då och då avbrutna av berättarens andliga utgjutelser. Huvudpersonen, vars namn skulle utmana hela mänskligheten, skyms på ett irriterande sätt av den grandiosa berättarrösten.

Kanske hade det varit en god idé att låta henne själv få komma till tals. Det är synd för Julias öde hade varit värt att lyssna till. Romanen om den goda människan låter fortfarande vänta på sig.

Roman

Maria Bergom Larsson (kultur@aftonbladet.se)