Barockt

GUNDER ANDERSSON om en underbar roman

BOKRECENSIONER
Kjaerstad.
Kjaerstad.

Det är ingen tillfällighet att den omnipotente Alf I. Veber, huvudperson i Jan Kjærstads nya roman Kungen av Europa, under sitt växlingsrika liv skriver en roman kallad ”Den nya barocken”. Det är ju det han är, Kjærstad, en nutida barockförfattare som med oändlig detaljrikedom kryssar sig fram genom kulturarvet, från de gamla araberna till den senaste rockmusiken. Kungen av Europa får mig att tänka på de maffigaste av barockens predikstolar eller altartavlor, med deras rikligt förekommande, detaljskarpa ornamentik. Detta samtidigt som romanen är fast knuten till en samtid med it-portaler och datavirus. Det senare ser för övrigt huvudpersonen till att sprida i centrala London, med förödande följder, sedan hans stora kärlek övergivit honom.

Handlingen tar sin början nyårsnatten 2000. Alf I. Veber går in i ett nytt millennium ensam på Jotunheimen, där han irrar bort sig och nästan dråsar utför ett stup. Han bestämmer sig för att byta liv, bejaka kärleken, söka Kvinnan han förlorat. Han kastar karriären som mondän it-pionjär överbord, beger sig till London och finner att denna Anna gift sig med hans tråkige bror, diplomaten som han egentligen aldrig tålt. Ett knäfallande frieri mitt under en ambassadfest båtar föga, relationen till brodern slutar i slagsmål och blodvite. Rätt snart är Alf en av Londons uteliggare, bor i ett tält djupt inne i en park och försörjer sig på gitarrspel i tunnelbanan.

Men det är bara en av många handlingslinjer. Kjærstads prosamaskin rullar på med sedvanlig, högt uppdriven fabuleringsförmåga. Han är en mästare på att lägga intrikata litterära pussel och få bitarna att gå ihop. Med hopp i tid och rum skildras en livsresa med doftrika, dramatiska tillbakablickar på uppväxt, sadistiska mobbare, universitetssamvaro, ideologiska drömmar, kraschande äktenskap, borttappade kärlekar. Hans död annonseras tidigt, i form av inskjutna begravningstal och hyllningsartiklar. Men Kjærstad är en luring, det gäller att vara på sin vakt. Vem ligger egentligen i kistan?

Det är fara värt att man drunk-nar i dessa ordmassor, som vräks över läsaren likt något vattenfall i norska fjällvärlden, ändå är jag oavbrutet fången. Kjærstad har en fascinerande förmåga till oväntade överklivningar, när han skriver om klassiska filosofer eller konstupplevelser är någon samtida idrotts- eller rockstjärna aldrig långt borta. När den medelålders Alf förälskar sig i en ung gatusångerska konstaterar han att det är ”underbart att träffa en kvinna som hellre pratar om Zinedine Zidane än Simone de Beauvoir”. Och givetvis måste Alf stjäla OS-vinnaren (1952) Arnfinn Bergmanns hoppskidor från Holmenkollmuseet när han för att trotsa sin rädsla mitt i natten ska fara nedför Holmenkollens underbacke. En sådan scen är poesi, det är Norge.

Alf I. Veber är en man med många egenskaper: lovande fotbollsmålvakt, it-kunnig humanist, lysande intellektuell, formidabel gitarrist. Men, för att travestera Bibeln, vad hjälper det att kunna vinna hela världen om man förlorar sin själ. I Alfs fall förmågan till kärlek, eller kanske rättare sagt: tilltron till den.

Romanen får alltmera

karaktären av en rädd människas berättelse, från sprudlande självtillit och romantikens blåa blomma till en flykt in i känslor att inte duga. När den unga akademikern och gatusångerskan Io erbjuder honom sin kärlek vågar han inte ta emot den av rädsla att förlora den. Från att ha börjat som en kärlekens höga visa tonar Kungen av Europa ut i den blåaste blues. Behöver jag säga att det är en underbar roman?

Roman

Gunder Andersson (kultur@aftonbladet.se)