Här finns mer att upptäcka

JAN ARNALD läser Willy Granqvist

BOKRECENSIONER
Willy Granqvist.
Foto: robert dagarp
Willy Granqvist.

Under en tid gick ett rykte om att det mer eller mindre ideella bokförlaget Lejd skulle tvingas ställa in sin pågående utgivning av Willy Granqvists samlade skrifter. Det var oroväckande, eftersom projektet har framstått som alltmer oundgängligt i ett ganska poesifientligt litterärt klimat. Granqvist var utan tvivel en av sjuttio- och åttiotalens allra viktigaste svenska poeter, och hans absoluta frånvaro från bokmarknaden har varit ordentligt störande.

Dessbättre visade sig ryktet inte stämma, för här har vi äntligen det andra bandet av fyra planerade. Det blir inte mer än så – författarskapet är bara ett tiotal år långt. Sedan kom det oväntade självmord som fick det svenska kulturetablissemanget att sätta i halsen.

Granqvists betydelse är å ena sidan historisk, å andra sidan helt enkelt litterär. Det är klart att det litterära är viktigast – att hans röst fortfarande klingar som helt unik i nittonhundratalets svenska lyrik – men vi får inte glömma hans historiska betydelse. Och den består i att han var den förste som målmedvetet avvek från en politiskt-ideologiskt styrd litteratur. Vid debuten 1974 framstod hans innerliga, taktila, tillitsfulla, fundersamma och ändå liksom glasklara poesi som en verkligt främmande fågel i det samtida landskapet. Han föregrep helt sonika åttiotalet.

Det var ett år sedan vi mötte debutanten Granqvist i helformat, i det första bandet av de samlade skrifterna. Det bandet rymde tre diktsamlingar. Det här andra bandet rymmer inte mer än två – för diktsamlingen Kropp från 1980 är en tämligen omfångsrik sak. Och dessutom en av det sena nittonhundratalets allra bästa diktsamlingar.

Men först ut är Du är ett barn nu, en sorts kris- och återhämtningsbok från 1977. Den sluter sig kring en relationskris som slutar med separation. Prosa och poesi övergår i varandra. Saknad och begär också, sorg och lycka. Något dör, något annat föds, och mitt emellan finns en emotionell nollpunkt, en känslolivets vänthall.

Så kommer Kropp, detta underbara flöde av kropps-, historie- och vetenskapsfragment som lyckas bli helt intimiserat, helt införlivat i den allra innersta sfären. Det finns inga sammanhang som inte också berör kroppen – men kroppen som helhet kommer vi inte åt, den är den mystiska helheten. När vi plötsligt upplever hela kroppen tycks någon form av mystisk helhetsupplevelse infinna sig. Men det sker aldrig. Kroppen är och förblir styckad. Känslor, sensationer hakar fast vid kroppsdelar på ett ytterst säreget vis och tycks återförena det ingrodda motsatsparet kropp och själ.

Jag ser faktiskt fram emot det ögonblick då jag kan läsa hela Willy Granqvist från början till slut. Det känns som om det hela tiden finns mer att upptäcka. För mig är han helt enkelt vad poesin handlar om.

Poesi

Jan Arnald (kultur@aftonbladet.se)