Mammas älskare

JAN ARNALD får ännu en bild av Artur Lundkvist

1 av 2
Artut Lundkvist 1931 - två år före kärlekshistorens början.
BOKRECENSIONER

I samband med att Artur Lundkvist fyllde hundra år uppstod en liten boom kring hans liv. Inte en stor, en liten. Riktigt intressant tycks han aldrig bli som författare, inte så att han på allvar lyckas ta plats bredvid Moberg, Martinson och Ekelöf vid det stora klassikerbordet. Inga nyutgåvor verkar råda bot på den saken.

Däremot verkar hans liv fortfarande intressant. När det dessutom handlar om ett ganska kontroversiellt liv – en påtaglig egocentricitet på randen till det psykopatologiska, en genomförd konstnärsmyt, ett fritt och öppet förhållande till äktenskapet – är det nästan dömt att finnas olika versioner, olika fraktioner.

På sätt och vis finns det verkligen det. Jag kände det redan för ett antal månader sedan, då jag gav ut romanen Maria och Artur om förhållandet mellan Lundkvist och poeten Maria Wine. Det fanns, kände jag, en outtalad sanning i Skåne, om att Maria Wine faktiskt inte alls var Artur Lundkvists livslånga kärlek, utan snarare ett resonemangsparti där det inte fanns särskilt mycket känslor med i spelet.

Jag visste också att detta berodde på att det fanns en svåråtkomlig del av Arturs liv strax innan han träffade Maria – från 1933 till 1936 – då Artur hade ett tämligen komplicerat förhållande med en kvinna som var mor till poeten Lasse Söderberg. René Vazquez Díaz, som står nära Lasse Söderberg, hävdade bestämt i sin bok Oliktänkaren från förra året att Arturs verkliga, livslånga kärlek var Lasse Söderbergs mor, inte alls Maria Wine.

Jag påstår ju tvärtom i min egen roman att Artur, i den mån han överhuvudtaget var förmögen till dylika känslor, faktiskt hade en kvinna som stod honom närmast – trots allt, genom alla år och mot alla odds – och det var Maria Wine. Och då visste jag att de dolda breven fanns. För min del verkade det ytterst osannolikt att de kunde ändra det jag såg i grunden.

Jag var tvungen att – så långt möjligt, utifrån allt jag visste om Artur – försöka få ett grepp om de där dunkla fyra åren. Det fanns en del källor som gav en ytterst komplex bild av förhållandet. Det var laddat och komplicerat, så mycket fick jag fram, men inte så mycket mer, inte så mycket personligt.

Lasse Söderberg ger nu ut sin version i en bok som jag tycker mycket om. Det är en lågmäld, återhållsam redogörelse för bland annat förhållandet mellan Artur Lundkvist och hans egen mor (som aldrig nämns vid namn). Utgångspunkten är breven – Breven från Artur, som boken heter – och den ingår formellt i Lasse Söderbergs pågående självbiografiska svit.

För Söderbergs del ligger fokus alltså på honom själv och hans egen relation till den ställföreträdande ”pappan” Artur, och hans mor kommer mer i skymundan. Likväl finns breven där och berättar sin egen historia. Från Artur finns en hel del brev, men från modern ett enda, ett som hon själv kopierade – Artur tyckte nämligen att det var sentimentala dumheter att spara brev.

Den kärlekshistoria som tonar fram i Breven från Artur är kanske inte riktigt så intensiv och stormande som jag hade tänkt mig. Snarare är den i första hand och från första stund mest krånglig – det finns en make, det finns en liten son, det finns inte minst en ganska stor tvekan och återhållsamhet. Och så småningom finns det också ett aborterat barn ?

Det mest gripande i hela boken är faktiskt Lasse Söderbergs sidlånga prosadikt till sitt ofödda syskon, där det bland annat heter: ”Du nådde aldrig fram till ditt människoansikte.”

Men mer indirekt än direkt framtonar också bilden av ett komplicerat kvinnoöde, en hårdkokt katolskt uppfostrad kvinna under nittonhundratalets första hälft som oavlåtligen kämpar med sitt förflutna och sin moral – inte minst när hon utsätts för Arturs raka och okomplicerade begär mitt i ett borgerligt välfungerande äktenskap. Den tid paret tillbringar i en lantlig stuga i Velända i Roslagen tillsammans med den bara ett par år gamle Lasse blir inte särskilt tydlig – men den framstår ändå som en idyll mitt i något som snart ska bli ett kaos av olika former av frånvändhet.

Breven från Artur

ger framförallt en bild av Artur Lundkvist som författare och introduktör, och det spännande är att det i så hög grad sker inifrån, från en av de författare som den inte alltid helt lättillgänglige Artur Lundkvist kom att påverka allra mest.

Självbiografi

Jan Arnald (kultur@aftonbladet.se)