Äntligen... hon vill ju BERÄTTA något

BOKRECENSIONER
Sara Hallström.
Foto: Leif Hansen
Sara Hallström.

■ ■Åh vad jag har längtat efter poesi som inte vet att den är poesi. Som inte måste hålla på och kommentera sig själv, prata om språket och texten och orden, klaga över bristerna, över sådant som inte går att skriva. Jag har längtat efter en omedvetenhet om den egna formen, en vilja att berätta något med till buds stående medel i­stället för att hålla på och krumbukta sig: ”Nää, det här språket alltså, så himla bristfälligt, så mycket jag vill säga som det inte finns ord för ?”, det är så slött och bortskämt och får mig att undra om det verkligen gjorts seriösa försök eller om det bara är lathet, ett sätt att vara safe, eller – och det här är jag nästan mest rädd för – en estetik, en idé om att det är den typen av poesi som är den riktiga, den seriösa, att det inte längre går att bara berätta något, för det är ? jag vet inte, ytligt?

■ ■Inte minst därför är det skönt att läsa Sara Hallström. För att det finns en vilja att berätta något, och för att det känns som att det finns en ärlighet i sättet det görs på.

Rötter smälter är en berättelse om landskap, sjukdom, natur, kropp, äckel och död. Det är bildrikt och stämningsfullt, en dimmig, förvirrad känsla, som när man vaknar efter att ha somnat av gråt och nästan känner sig bakfull. Det är suggestivt och vackert, eftertänksamt, fullt av snygga formuleringar och allitterationer ( ”Bland blommorna brinner blodet i släktingar och syskon”). Jag tror att det handlar om abstrakta saker som att nå fram till en annan människa, eller ett tillstånd av accepterande kanske, även om det skrivs som att nå fram till något konkret, en plats.

■ ■Samtidigt är det synd när otydligheten tar över så mycket att man börjar tvivla på sådant som jag gissar att man borde vara säker på, som om ”du” i Rötter smälter är samma du hela tiden. Hallström skulpterar fram Rötter smälter till stor del genom att ta bort, frilägga, som om hon hade ett marmorblock från början och berättelsen fanns där inne (som Michelangelo sa om sin David).

Hon skriver om det som INTE är, som inte finns och känns och ses: ”en tyngd man varken kan räkna bort eller väga”, ”en plats mellan två sidor som inte flyter undan eller torkar bort”. Även om det prövande berättandet är kongenialt med innehållet blir det lite svårt att hänga med och inte minst att veta vad det är som blir kvar, hur det som fanns där inne i marmorblocket ser ut. Berättelsen som faktiskt finns där rinner en mellan fingrarna.

Lyrik

Therese Bohman (kultur@aftonbladet.se)