Eländet lyfter

BOKRECENSIONER

■ ■Vålds- och incestbenägna fäder har hemsökt svenska romaner i en oroväckande strid ström på senare år. I Conny Palmkvists Två hus vid slutet av en väg är det dags för ytterligare ett exemplar. Men Palmkvists roman är inte skriven i indignerad reportagestil, här får vi i stället oförmedlat dyka in i den utsatte Gustavs kompensations- och försvarsfantasier. Hans enda kompis visar sig egentligen vara en låtsaskompis men med en mäktig revanschpotential, och emellanåt skyddar sig Gustav också genom att försvinna in i en fri tillvaro som fisk. Gränsen mellan det psykiskt labila och rena galenskapen är oskarp hos fler än Gustav i den här romanen, och på ett berättartekniskt lurigt sätt knåpar författaren också in ett rent arvsyndsmotiv, där våldet vidarebefordras som en stafettpinne mellan generationerna.

Stilen känns ibland mer ansträngt litterär än naturlig, men det är en sympatiskt ambitiös roman, som ibland glider över gränsen till det överambitiösa. Konstruktionen är visserligen hård, men ändå är det just denna konstruktion, som får Två hus vid slutet av en väg att lyfta och göra starkare avtryck än om det bara handlat om ännu en upprörd eländesskildring.

Roman

Lennart Bromander (kultur@aftonbladet.se)