Fångad i en hjärncell

I ungdomen var han besatt av Den osynlige mannen. Det som drabbade honom i biomörkret var sekvensen när den osynlige mannen för första gången klär på sig. Långsamt, plagg efter plagg, hudfärgad kräm i ansiktet, peruk och slutligen svarta solglasögon – och plötsligt, en människa. Scenen uppenbarade något han visste men inte förmått sätta ord på: ”känslan av att var dag tvingas ikläda sig rollen som människa”.

Är människa en roll? En kostym? Konventioner man lär sig? Är människa bara en tillfällig språklig överenskommelse mellan däggdjur med svullen hjärnbark?

I Gabriella Håkanssons tredje roman Hjärnmänniskan får den medelålders något kufiske annonssäljaren Hans Hermann Gustavsson problem med svulsten. Den börjar tala till honom om det existentiella. Den tvingar honom att vara vaken halva nätterna och skriva ner pompösa filosofiska traktater som ”Människan och sömnen”, ”Staden och vindarna”, ”Paragrafryttarna” eller ”Chefstyp I, II och III”.

Ungkarlen Hans Hermann som ända sen hans stränga mamma dog ofta känt sig ensam och hudlös är först glad åt sällskapet. Hjärnmänniskan är som en självsäker kompis i natten, en allierad mot världens alla ”halvmänniskor”, ”debila mongoloider” och ”imbecilla kretiner”. Men på ön Semparangbang i Indiska oceanen, dit Hans Hermann forslas av missnöjda chefer (sedan de avskedat honom) förvandlas hjärnmänniskan till en rasande diktator. En väsande ond alien. Det visar sig att den ”upplysta” hjärnan inte tål ljus, inte luft, inte värmen i tropikerna och absolut inte att Hans Hermann börjar klä av sig, inte ens strumporna. ( ”Nakna människor är som djur”.)

Idéroman är det väl. En studentikost uppsluppen gestaltning av … ja, vad, egentligen? Den klassiska motsättningen ande versus natur? Hur illa det kan gå när jaget gör uppror mot sin överman överjaget för att dåsa på en strand, dansa med djungelbarn eller göra vad som faller ett lekande jag in.

Visst driver Gabriella Håkansson med gamla vita västernklichéer, övermänniskoideal, koloniala perspektiv på lyckliga vildar och så vidare men också, tror jag, med tankeskolor mer à la mode, som konstruktivism, poststrukturalism och genusteori som ju inte heller vill låtsas om ”naturmänniskan”, de dunkla instinkter, drifter, hormoner som härjar i det osynliga.

Ändå är tankespåren besynnerligt nötta. Kör vi inte fast på samma ställe allihop när vi tänker på tänkandet? Det är inte bara Hans Herrmann som inte är herre över sig själv. Något tänker i oss. Materien, viet, detet.