Roligt, på allvar

MAJA LUNDGREN ser Beate Grimsrud få hjälp med inspirationen

BOKRECENSIONER
Beate Grimsrud – får sällskap av bland andra Raskolnikov.
Foto: cato lein
Beate Grimsrud – får sällskap av bland andra Raskolnikov.

I förstone kan det tyckas handla om en sömntuta till författare på jakt efter ett ämne. Hon sträcker bokstavligen ut armen och väntar på gåvor. Hon ber om det som kallas inspiration. Sådant som hux flux kan transportera den skrivande någon annanstans. Budskap fådda i drömmen. Eller slumpmässiga händelser ute i verkligheten som kan visa sig ha mening. Hon fångar upp en del. Annat går förlorat.

Författandet är inget yrke, skriver Beate Grimsrud. Kanske för att undvika det andäktiga ordet ”kall” skriver hon att det är ett liv. Hon spår sumpen i väntan på att den ska återuppstå som kaffe. Det är motsatsen till att från början ha en plan och ett ämne.

Då dyker det upp några figurer. De bråkar med författaren och ger henne saker hon egentligen inte vill ha. Det är den namnlösa berättaren i Hamsuns roman Svält. Det är Raskolnikov i Dostojevskijs Brott och straff. Båda påminner om forna tiders nöd. ”Var kan mitt intresse för Raskolnikov ligga och skava? Kan det vara i skulden?” skriver Grimsrud. ”Jag har ätit. Jag har aldrig upplevt svält, och jag känner inget lugn”.

Ur den grekiska mytologin dyker Sisyfos upp: symbolen för ändlösa och otacksamma mödor av olika slag. Om det så handlar om författande, om städning eller om livet. ”Smuts, smuts kommer alltid tillbaka, så som hunger och habegär”, säger Sisyfos. De stackars telefonförsäljarna har också ett sisyfosarbete med att lura på författaren gratis underbyxor, bortsett från portot givetvis.

Under en promenad från teatern störtar sig Strängteoretikern fram ur ett listigt bakhåll. Han försöker värva författaren till en ny världsbild. Den som fysikens makalösa rön erbjuder. Parallella och samtidiga dimensioner. En slutgiltig koppling mellan makrokosmos och mikrokosmos! Den felande länken mellan relativitetsteorin och kvantfysiken. ”Tänk om allt, all materia och all energi, kunde förklaras med en enda sorts kraft och en enda sorts partikel. Det är strängteorin det, och den är underbar”, säger Strängteoretikern.

Dessutom får författaren sällskap av Akrobaten, som kan sägas stå för den fysiska och utomspråkliga kommunikationen.

Med hjälp av dessa låtsaskamrater, och andra mer verkliga gestalter, iscensätter författaren en stillsam snöbollseffekt av självreflektion och kosmosprövning. Har någon sett mig någon annanstans? är extremt lågmäld. Den består av ett samvetes drömsyner ordnade i kapitel. Ett besök i en kyrka i Harlem en nyårsnatt. En skenande bussfärd utan broms. ”Ingen här äger bussen, vägen eller bromsen. Vi är, som det heter, i händerna på någon annan.” Bromsen visar sig vara en arm.

Ibland ger romanen ett luddigt intryck. Då får läsaren anstränga sig. Men allt är på fullaste allvar, och det är ofta roligt på ett underfundigt sätt.

Roman

Maja Lundgren (kultur@aftonbladet.se)