Detta HAR hänt

ÅSA LINDERBORG läser en viktig bok om massmorden i demokratins namn – men saknar en vinkel

BOKRECENSIONER
Sven Lindqvist – utkommer i dag med essäsamlingen ”Avsikt att förinta”.
Sven Lindqvist – utkommer i dag med essäsamlingen ”Avsikt att förinta”.

Den som vill regera sin samtid måste behärska historieskrivningen. Det är därför borgerligheten förtiger, förringar eller försvarar de västerländska staternas brott mot mänskligheten (frånsett Nazityskland, som räknas som en anomali). Den som påpekar att Storbritannien, Frankrike, USA – de självutnämnda så kallade ”ledande demokratierna” – mördat, plundrat och plågat folk på världens alla kontinenter såväl förr som nu, avfärdas som lögnare eller extremist.

En av dem som diskuterar västerländsk kolonialism och rasism, och som därmed hamnat på de anklagades bänk, är Sven Lindqvist. Utrota varenda jävel (1992) väckte ont blod för sitt outhärdliga tema att nazismens förbrytelser varken är en obegriplig eller isolerad företeelse, utan en naturlig fortsättning av den herrefolksideologi som har sina rötter i den europeiska jakten på kolonier från slutet av 1800-talet. Med Nu dog du (1999) och Terra nullius (2005) envisades han med att fingra på den ömma bölden. Det gör han även i  Avsikt att förinta, en essäsamling där varje kapitel kan läsas för sig men inget kan hoppas över.

En av artiklarna handlar om Filippinerna. 1899 landsteg amerikanerna på Filippinerna under förevändning att de skulle rädda befolkningen från det spanska oket. Först hälsades de välkomna, men efter att 3 000 avrättats i en handvändning förstod filippinarna att ”befriarna” menade något annat än de först sagt. Den filippinska regeringen erbjöd förhandling men, som en amerikansk soldat rapporterade hem, ”det blir ingen fred förrän niggrerna är lika döda som indianerna”. Man hade order att skjuta alla äldre än tio år. Byar skövlades och folk sattes i koncentrationsläger, bara i provinsen Batangas avrättades 100 000 ”niggrer”.

När förövarna bär uniform av västerländskt snitt brukar man skylla på att vissa befäl och soldater måste ha gått över styr. Samhällssystemet som sådant ställs aldrig till svars. Men Lindqvist visar hur barbariet legitimerades av de intellektuella på hemmaplan. ”Inget pjosk med Filipinos”, förmanade pressen. Om inte arbetskraften i kolonierna kan disciplineras till effektivitet ”måste de infödda utrotas eller reduceras till ett antal som med lätthet låter sig kontrolleras”. Lika vanlig är ursäkten att det där, det hände ju för över hundra år sedan, det var ju sådana tider då. Men Lindqvist ger också färskare exempel.

Mellan 1895 och 1963 var Kenya en brittisk koloni. Fem miljoner kenyaner bestals på sin bästa jord, som brittiska kronan generöst överlämnade till 30 000 vita bosättare. 1952 skakades kolonialherrarna av den så kallade terrororganisationen Maumau, en grupp ur kikuyufolket som tagit till

vapen mot sina förtryckare. I blodbadet dog tvåhundra vita och kanske så många som 300 000 svarta. Britterna upprättade koncentrationsläger för tiotusentals fångar – ”omänskliga monster och lägsta sortens vildar” – som utsattes för svår tortyr. Vissa tvingades tvingas äta upp sina egna testiklar, elvaåriga flickor dömdes till livstidsstraff och utsattes för grova övergrepp. En miljon kvinnor och barn tvångsförflyttades till ett slags ”befästa byar”, det vill säga storskaliga interneringsläger.

Det är visserligen över ett halvsekel sedan britterna gick bärsärkagång i Kenya, men som Lindqvist konstaterar, var det ändå flera år efter Auschwitz. Han kunde lagt till att den ytterst ansvarige hette Winston Churchill, än i dag det liberala västerlandets hjälte.

Sven Lindqvist varvar konkreta historiska exempel med en kritisk diskussion om folkmordskonventionen, som han menar är så godtycklig i sin definition att nästan allt massdödande kan accepteras så länge det är politiskt opportunt. Den som har ett propagandaövertag kan hamra in folkmord som något endast nazister och kommunister har sysslat med. Om man anfaller och ockuperar med påstått ädla motiv – demokrati, frihet och civilisation – går man fri.

Inte heller i den här boken inbjuder Sven Lindqvist till en diskussion om massmördandets orsaker. Han finner en rad, nog så viktiga, rasistiska förevändningar, men klargör inte de ekonomiska drivkrafterna. Kort sagt: beskrivningarna av kolonialismen skärps aldrig till en analys av imperialismen. Att amerikanerna jagade filippinare som de hemma jagade kaniner, blir obegripligt om man inte vet att Filippinerna var/är ett land som kan erbjuda mineraler, billig arbetskraft och inte minst ett utsökt militärstrategiskt läge. Ska man lägga folk under sig blir rasismen rationell, men den är i sig ingen drivkraft. I dag kallas irakierna för ”sandniggrer”, men det är inte därför Pentagon väljer att bomba skiten ur just dem.

Avsikt att förinta är ändå en viktig bok. Formulerad på en förunderligt klar sakprosa är den ett tittskåp in i vår egen tid. För den som vågar se.

FAKTA

Sakprosa

Sven Lindqvist

AVSIKT ATT FÖRINTA

Albert Bonniers förlag